En majvisa
Nyss fåglarne sjöngo på nytt om vår,
nytt hopp gav den lyckliga låten,
men mig, som åter vid fönstret står,
i halsen sitter gråten.
Nu blommar all världen och sommarn drar in
bland ljusgröna dungar och gärden,
all världen är skön, all världen är min
och jag är en son av all världen.
Och törnrosröd lyser morgonsky
och morgonens dimmor sig lyfta,
all världen är ung, all världen är ny,
och ändå så ville jag snyfta.
Ty morgonen kommer för klar, för snar,
för friska dess daggdroppar dugga,
den lyser för ljust på den, som var
för nyss i dödens skugga.
A May song
The birds have just started of spring to trill,
bring hope with their joyous loud cheeping,
but I once more at the window sill
am almost choked with weeping.
The whole world’s in bloom and soon summertime
will clothe groves and fields with light greenness,
the whole world is fair, the whole world is mine
and I am a son of world’s wholeness.
And briar-rose red is the dawn-sky’s hue
and the morning mists are now lifting,
the whole world is young, the whole world is new,
and yet all I feel like is sniffling.
For morning’s coming too clearly, too fast,
its dew becomes drizzle unruly,
its gleam is too bright on one held fast
in death’s dark shadow newly.