XI
(SESTINA)
Det fanns en tid när varje stund var hel.
Som tennisbollen där den hänger en
nålvass hundradels sekund och väntar
över nätet. Inte “nyss” och inte “snart”
utan en tredje, som är allt vi ser.
Det andra är förhoppning eller tid
som var, men inte min, en annans tid.
Det torra slaget gör dig åter hel.
Det är den enda verklighet vi ser.
Förhoppningar och minnen fyller en
till stor del tilfällig personlighet; snart
ser man hur på nästa boll den väntar.
Men vem är det som står beredd och väntar?
All tid äts upp av tankarna på tid
som var, eller att något händer snart.
Förhoppningar och resten minnen. Hel
blir bara den som inte längre ser en
annan boll i bollen som han ser.
En sådan händelse vi faktiskt ser
är mera anonym än någon väntar.
Förgångna år och furstarna som en
gång fanns tycks leva i en stelnad tid.
Med namn gör vi den brustna krukan hel.
Den bärs försiktigt till en brunn som snart
tycks djup och full av starka röster. Snart
är kvar ett ensamt eko och du ser
den ljusa vattenspegeln som är hel.
Där nere ligger den och väntar
så oåtkomlig. Den är du. Din tid
är kort. En enda sten är nog. Och en
blir tusen skärvor som glittrar i en
brunn emot vars gråstensväggar det snart
syns flimrande reflexer. Som är tid.
Den enda tid som vi förstår. Vi ser
i skärvor. I en stelnad pose vi väntar.
Det torra slaget gör dig åter hel.
Vi lever in en
namnlös värld. Vi ser.
Vi dör så snart
vi minns; dör och väntar.
Det fanns en tid
när varje stund var hel.
XI
(SESTINA)
There was a time each single grain was whole.
As is the tennis ball when hanging a
razor-sharp hundredth of a second, waiting
above the net. Not ‘recently’ or ‘soon’
but a third something, which is all we see.
The rest is expectation or is time
that was, not mine though, someone else’s time.
The clean shot is what once more makes you whole.
This is the sole reality we see.
Expectations and memories fill a
mainly random personality, soon
for the next ball you can see it waiting.
Who is it though that stands there ready waiting?
All time is eaten up by thoughts of time
that was, or something that will happen soon.
Expectations and the rest memories. Whole
is only he who no longer sees a
second ball in the ball there is to see.
Such an event as that we really see
is more anonymous than we were waiting
for. Years and princes existing in a
past age seem to live in a stiffened time.
By name we make the broken vessel whole.
It’s borne with caution to a well that soon
seems deep and full of powerful voices. Soon
only a lonely echo’s left – you see
the water’s gleaming mirror, which is whole.
It lies down there below you waiting,
so inaccessible. It’s you. Your time
is brief. A single stone’s enough. And a
thousand splinters now glitter in a
well against whose grey-stone sides there soon
play flickering reflections. Which are time.
The only time we understand. We see
in splinters. In stiffened pose stand waiting.
The clean shot is what once more makes you whole.
We all live in a
nameless world. We see.
We die as soon as we recall; die waiting.
There was a time
each single grain was whole.
The sestina follows a strict pattern of the repetition of the initial six
end-words of the first stanza through the remaining five six-line stanzas,
culminating in a three-line envoi. The lines may be of any length, though in
its initial incarnation, the sestina followed a syllabic restriction. The form
is as follows, where each numeral indicates the stanza position and the letters
represent end-words:
1. ABCDEF
2. FAEBDC
3. CFDABE
4. ECBFAD
5. DEACFB
6. BDFECA
7. (envoi) ECA or ACE
2. FAEBDC
3. CFDABE
4. ECBFAD
5. DEACFB
6. BDFECA
7. (envoi) ECA or ACE
The envoi, sometimes known as the tornada, must also include the remaining
three end-words, BDF, in the course of the three lines so that all six
recurring words appear in the final three lines. In place of a rhyme scheme,
the sestina relies on end-word repetition to effect a sort of rhyme.