Behind stage in a Sestina by Lars Gustafsson

XI (SESTINA)

Det fanns en tid när varje stund var hel.

Som tennisbollen där den hänger en

nålvass hundradels sekund och väntar

över nätet. Inte “nyss” och inte “snart”

utan en tredje, som är allt vi ser.

Det andra är förhoppning eller tid

som var, men inte min, en annans tid.

Det torra slaget gör dig åter hel.

Det är den enda verklighet vi ser.

Förhoppningar och minnen fyller en

till stor del tilfällig personlighet; snart

ser man hur på nästa boll den väntar.

Men vem är det som står beredd och väntar?

All tid äts upp av tankarna på tid

som var, eller att något händer snart.

Förhoppningar och resten minnen. Hel

blir bara den som inte längre ser en

annan boll i bollen som han ser.

En sådan händelse vi faktiskt ser

är mera anonym än någon väntar.

Förgångna år och furstarna som en

gång fanns tycks leva i en stelnad tid.

Med namn gör vi den brustna krukan hel.

Den bärs försiktigt till en brunn som snart

tycks djup och full av starka röster. Snart

är kvar ett ensamt eko och du ser

den ljusa vattenspegeln som är hel.

Där nere ligger den och väntar

så oåtkomlig. Den är du. Din tid

är kort. En enda sten är nog. Och en

blir tusen skärvor som glittrar i en

brunn emot vars gråstensväggar det snart

syns flimrande reflexer. Som är tid.

Den enda tid som vi förstår. Vi ser

i skärvor. I en stelnad pose vi väntar.

Det torra slaget gör dig åter hel.

Vi lever in en namnlös värld. Vi ser.

Vi dör så snart vi minns; dör och väntar.

Det fanns en tid när varje stund var hel.

XI (SESTINA)

There was a time each single grain was whole.

As is the tennis ball when hanging a

razor-sharp hundredth of a second, waiting

above the net. Not ‘recently’ or ‘soon’

but a third something, which is all we see.

The rest is expectation or is time

that was, not mine though, someone else’s time.

The clean shot is what once more makes you whole.

This is the sole reality we see.

Expectations and memories fill a

mainly random personality, soon

for the next ball you can see it waiting.

Who is it though that stands there ready waiting?

All time is eaten up by thoughts of time

that was, or something that will happen soon.

Expectations and the rest memories. Whole

is only he who no longer sees a

second ball in the ball there is to see.

Such an event as that we really see

is more anonymous than we were waiting

for. Years and princes existing in a

past age seem to live in a stiffened time.

By name we make the broken vessel whole.

It’s borne with caution to a well that soon

seems deep and full of powerful voices. Soon

only a lonely echo’s left – you see

the water’s gleaming mirror, which is whole.

It lies down there below you waiting,

so inaccessible. It’s you. Your time

is brief. A single stone’s enough. And a

thousand splinters now glitter in a

well against whose grey-stone sides there soon

play flickering reflections. Which are time.

The only time we understand. We see

in splinters. In stiffened pose stand waiting.

The clean shot is what once more makes you whole.

We all live in a nameless world. We see.

We die as soon as we recall; die waiting.

There was a time each single grain was whole.

The sestina follows a strict pattern of the repetition of the initial six end-words of the first stanza through the remaining five six-line stanzas, culminating in a three-line envoi. The lines may be of any length, though in its initial incarnation, the sestina followed a syllabic restriction. The form is as follows, where each numeral indicates the stanza position and the letters represent end-words:

1. ABCDEF
2. FAEBDC
3. CFDABE
4. ECBFAD
5. DEACFB
6. BDFECA
7. (envoi) ECA or ACE

The envoi, sometimes known as the tornada, must also include the remaining three end-words, BDF, in the course of the three lines so that all six recurring words appear in the final three lines. In place of a rhyme scheme, the sestina relies on end-word repetition to effect a sort of rhyme.