Snöbrev
Det är sant
att slätten är smärtsamt fri
och att
konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett
berg och ett eko säger rösten
om en mild
horisont ber ögonen ofta.
Din oro
syster är ändå för stor:
fågeltorn
kan resa sig på dessa fält
och vita
duvor korsa nattens dimma
minnen
bygga sina grottor drömmar
tända sina
lyktor.
Det är rätt
det du frågar om vinden.
Ofta
lockades vi ut av misstag
någon hörde
steg någon röster.
Alltid var
det samma skärande vind
som
blandade snö med snö.
Dagen kan
därför bli lång men de som väntar
har alltid
sin väntan tillsammans
de vakna
delar sin vakenhet de sovande
har stämt
möte i sin sömn.
Det finns
naturligtvis värme mellan oss
fastän vi
har blivit snömänniskor
en lägereld
som vi sträcker händerna mot
om den
också inte brinner med lågor.
De som
länge levat under valv av frost
kan
plötsligt lyftas liksom av en våg
kan
genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd
koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät
dem höra.
Ett brev
skriver jag till dig
syster på
en blå veranda
en hälsning
att jag tänker stanna
att jag
kanske aldrig återvänder.
Jag har
druckit ett vin av snö
jag älskar
en kvinna av snö.
Av snö är
ryttaren och hästen
som nu bär
brevet till din dörr.
Snow-letter
It’s true
that the plain is painfully free
and that
the king’s severe in his silence.
Give me a
mountain and an echo the voice says
a mild
horizon eyes will often beg for.
Your worry
sister is still too great
Bird-watching
towers can rise up on these fields
and white
doves cross the nocturnal mist
memories
build their caverns dreams
light their
lamps.
What you
ask about the wind is correct.
We were
often lured out by mistake
someone
heard steps someone voices.
It was
always the same biting wind
that mingled
snow with snow.
So the day
can be long but those waiting
will always
be waiting together
those awake
share their wakefulness those asleep
have arranged
to meet up in their sleep.
There is
naturally warmth between us
although
we’re now figures of snow
a campfire
we stretch out our hands to
even if it
doesn’t burn with flames.
Those
who’ve lived long beneath vaults of frost
can
suddenly be lifted as if by a wave
be pervaded
by an unknown love
an immense chorale
that the blood’s thin organ pipes
never let
them hear.
I am
writing a letter to you
sister on a
blue verandah
a greeting
that I will stay
that
perhaps I will never return.
I have
drunk a wine of snow
I love a
woman of snow.
Of snow are
the rider and the horse
now carrying
the letter to your door.