A sonnet by the 17th century Swedish writer Georg Stiernhielm

Kling-dikt

över författarens sinnebild, en silkesmask

Håll stilla mitt förnuft, dig saktelig besinna,

vad detta vara må. Du sir här en figur,

en usel, naken kropp, en mask, ett kreatur,

som ingen skapnad har, där intet är till finna,

som ögat lyster se. Men märk: här ligger inna

mer än en tänka kan, en nyttig, ädel, pur,

en sällsam, underlig av Gud beredd natur:

en mask, dess spis är blad, dess id är artigt spinna,

dess spunna silkes-tråd, dess verk och väv är siden.

Av blad gör han en skatt, till dess han, tom och mager,

invecklat in-dör i sin väv och livet stäcker.

Men si, en ny figur, med vingar prydd, med tiden

här kommer fram igen, uppkvickter, fin och fager,

en livlig sol hans själ med kraft en gång uppväcker.

Sound-poem

on the emblem of the writer – a silk-worm

My reason stay awhile, reflect ere you propound

what this perhaps may be. What you see here’s a figure,

a paltry naked hulk, a silk-worm, a mere creature

without appearance and where nothing can be found

designed to please the eye. Yet note: there lies within

more than a mind can grasp, a useful, fine, pure nature

of rare and curious kind in each God-given feature:

a worm whose food is leaves, whose sole delight to spin,

whose spun thread, toil and web on silk are all inclined.

Of leaves it treasure makes, till empty, thin and abject,

cocooned within its web its own life it then takes.

But look, a brand-new figure, graced with wings fine-lined,

in time will re-emerge, refreshed and fair of aspect,

once a vivacious sun its soul now re-awakes.