Jeppe Aakjær: 'Majnat' in English translation

Majnat

Naar Vildgaasen larmer Valborgnat,

hvem lægger sig da til at sove?

Da vandrer man ensomt med Dug paa Hat

langs Fjord og knoppende Skove.

Derude straaler en Stjærne saa stor,

at helt den fylder mit Øje;

den samme Stjærne forvist jeg tror,

jeg saa over Barndommens Høje.

Og Vibeskriget rækker saa langt;

dog længere Længslerne rækker.

Hvor bliver éns Hjærte bitterlig trangt,

naar Klyden i Majnatten trækker!

Det pipper i Mos, og det pibler i Græs,

det sprætter i hældende Kroner;

der kommer en Duft fra det yderste Næs

af tusinde smaa Anemoner.

Saa ensomt bræger det spæde Lam

paa Bakken langt i det fjærne,

og Frøerne kvækker fra Pyt og Dam,

som sang det fra Stjærne til Stjærne

May Night

When wild geese honk on Walpurgis night

who thinks then of going to rest?

With dew-beaded hat you roam out of sight

through fjordland and woods newly dressed.

Way out there gleams so mighty a star

that all of my eye it now fills;

I’m sure that same star I once saw afar

when I gazed o’er my childhood hills.

And the peewit’s cry is borne on the wind,

though longing’s borne farther away.

How bitterly close one’s heart is confined

when the avocet migrates in May!

There’s trickling in grass and cheeping in moss,

the tree-tops twitch out of their slumber;

from the farthermost cape the scent wafts across

of anemones countless in number.

The lonely young lamb on the hill far beyond

can be heard with its plaintive small baa,

and the frogs all croak from puddle and pond,

as if star now were singing to star.

Dèr Mouw - ever tried to find a rhyme for 'apotheosis'?

Omhoog zien naar de zon de waterrozen,
kinderlijk, alsof ’t Rafaels englen waren;
grauw slib en wijde scheemringen bewaren,
die hier de dood stilde tot smartelozen.

Opzuigt de bliksemstorm het meer tot hozen:
dan staan in blauw doorschijnende pilaren
de doden: hun zwarte ogengaten staren
boven hun grijns om macabre apotheozen.

Naar Brahmans zonlicht bloeien mijn gedachten;
scheemringen, koel, van zielegronden brachten
rust aan mijn smart om wensen, lang gebroken:

vlaag van herinn’ring woelt uit grauw vergeten
’t verleden op bij flits van plotsling weten –

’t herrijst, ’t herrijst; mijn dode wensen spoken.

Sunward the water-lilies turn their eyes,

childlike, like angels done by Raphael;

in grey sludge and wide dusks retained, there dwell

those for whom death did painlessness devise.

And should a lightning storm’s induced osmosis

suck up the lake, the dead will all stand there

in clear blue columns: empty orbits stare

above their grin at grim apotheosis.

To Brahman’s sunlight my thoughts strive to flower;

dusks that rose coolly from the soul’s deep bower

made pain at broken wishes cease to taunt me:

from limbo’s grey a gust of memory

whirls up the past when in a flash I see –

they resurrect; dead wishes come to haunt me.

Eva Ström - a poem on the deadly sins

Dödssynder åtrår ni mig ännu?

Vrede vill du blomma i mig?

Vill du driva blodet till mina kinder

och få mitt hjärta att accelerera.

Avundets korta sting,

vill du träffa mig,

låta mig fåfängt få rasa

efter ett annat liv.

Jag vill känna högmodet och gå

med högmodets vadderade nacke,

jag vill känna den beska älskogens söta sting i min kropp,

och vila en stund på smickrarnas ockersålda mattor.

Jag vill känna hur slugheten får min hjärna att arbeta

och hur omåttligheten griper tag i mig i ett vällustigt begär.

Dödssynder åtrår ni mig?

Kan ni ännu verka i mig?

Deadly sins do you still covet me?

Anger would you bloom within me?

Would you drive blood into my cheeks

and cause my heart to accelerate.

Stabbing stings of envy,

Would you prick me,

cause me to rave in vain

for some other life.

I want to feel pride and strut

with pride’s upholstered neck,

I want to know the sweet stings of acrid passion in my body,

and rest for a while on flatterers’ usury-priced carpets.

I want to know how cunning gets my brain working

and how excess seizes me in voluptuous desire.

Deadly sins do you covet me?

Can you still act within me?

Eva Ström's poem about Narcissus from 'Utskuret ur ett större träd'

It is not the face, not the body

that are most beautiful in Caravaggio’s Narcissus

but the flexed knee, silky-smooth and perfect

shimmering like the skull of a new-born baby

the unexpected centre that will perish in the spring

Just gleaming skin stretched over a flexible joint

not a beating heart, not a brain full of dreams

a knee, nothing else

flexed one last time, before the youth
kisses the mirroring surface and is swallowed for ever by the water

To see the original poem, go to here

Willem Jan Otten: 'Consolatio voor mijn broer' in various languages

CONSOLATIO VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST

DAT ZlJN VOET ZOU WORDEN AFGEZET

Broer, ik ben vandaag met allebei je dochters

op het wad geweest. Daar moest ik denken aan

je voet. Niet dat ik namens jou van wat dan ook

afscheid nemen kan, dat besef ik heel goed -

zelfs niet van de onuitputtelijke dikke

dode dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters,

ons vertraden. Je weet als geen ander

hoe het was in haar enkeldiepe vet,

hoe onder het slik je zolen raspten langs

kokkels en mossels, hoe het tussen je tenen

zich perste als de natste klei door een knuist.

We zijn gegaan tot de geul waar jij als kind

het fanatiekst de mossels van hun banken ritste

en in de emmer smeet. De wind suisde om

de oren van je dochters en nam hun stemmen mee.

We draaiden ons om. Ik zag het meteen -

we stonden in de zee gegrift zoals wij stonden

aan het eind van elk een eigen voetafdrukkenrij,

en staan wij op de Postweg weer, wordt alles

uitgewist en een met eens jouw laatste rij.

CONSOLATIO FOR MY BROTHER, WHO FEARED HIS FOOT

WOULD HAVE TO BE AMPUTATED

Brother, today I’ve been with both your daughters

on the mud flats. Out there, I found myself thinking

about your foot. Not that, on your behalf, I can take

my leave of anything, I realise that perfectly well -

not even of the dead lady, limitlessly fat,

in which we, barefoot Lilliputians, used

to stroll. You know better than anyone

how it felt in her ankle-deep lard,

how beneath the ooze your soles would rasp along

cockles and mussels, how between your toes it would

squeeze like the squelchiest clay through a fist.

We went as far as the channel where, as a child, you were

the most fanatic at whisking mussels off their banks and

flinging them into the bucket. The wind roared round

your daughters’ ears and carried off their voices.

We turned back. All at once I saw it -

we stood there etched in the sea, each of us standing

at the end of our own row of footprints,

and, back once more on the Postweg, everything becomes

erased and mingles with your still untaken final row.

CONSOLATIO FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE AT FODEN

MÅTTE AMPUTERES

Bror, i dag har jeg været med begge dine døtre

ude på slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på

din fod. Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked

med noget som helst, det ved jeg da godt -

ikke engang med den døde, tykke,

uendelige dame hvor vi, barfodede lilliputter,

plejede at slentre. Som ingen anden ved du

hvordan det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt,

hvordan dine såler kradsede under slammen langs

blåmuslinger og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig

mellem tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve.

Vi gik indtil renden hvor du som barn

så fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker

og smed dem i spanden. Vinden susede omkring

ørene på dine døtre og førte deres stemmer med sig.

Vi vendte om. Straks så jeg det

- vi stod ætsede ind i havet, hver af os stod

for enden af sin egen fodsporsrække,

og, tilbage på Postvejen, viskes alt

ud og bliver til ét med din endnu ventende sidste række.

CONSOLATIO FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE ATT

FÅ FOTEN AMPUTERAD

Bror, idag gick jag med dina båda döttrar

ute i lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på

din fot. Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked

ifrån någonting alls, det vet jag mycket väl

– inte ens ifrån den döda, tjocka,

oändliga damen där vi, barfota lilleputtar,

brukade ströva. Som ingen annan vet du

hur det kändes att vara ankeldjupt i hennes fett,

hur dina sulor raspade under gyttjan längs

blåmusslor och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan

dina tår som den blötaste lera genom en knytnäve.

Vi gick ända till rännan där du som barn

så fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar

och slängde dem i hinken. Vinden susade kring

dina döttrars öron och förde bort deras röster.

Vi vände om. Med detsamma såg jag det -

vi stod etsade i havet, var och en stod

vid slutet av sin egen följd av fotspår,

och, tillbaka på Postvägen, suddas

allt ut och förenar sig med din ännu förestående sista följd.