Monday, 30 April 2018

Jeppe Aakjær: 'Majnat' in English translation

Majnat

Naar Vildgaasen larmer Valborgnat,
hvem lægger sig da til at sove?
Da vandrer man ensomt med Dug paa Hat
langs Fjord og knoppende Skove.

Derude straaler en Stjærne saa stor,
at helt den fylder mit Øje;
den samme Stjærne forvist jeg tror,
jeg saa over Barndommens Høje.

Og Vibeskriget rækker saa langt;
dog længere Længslerne rækker.
Hvor bliver éns Hjærte bitterlig trangt,
naar Klyden i Majnatten trækker!

Det pipper i Mos, og det pibler i Græs,
det sprætter i hældende Kroner;
der kommer en Duft fra det yderste Næs
af tusinde smaa Anemoner.

Saa ensomt bræger det spæde Lam
paa Bakken langt i det fjærne,
og Frøerne kvækker fra Pyt og Dam,
som sang det fra Stjærne til Stjærne


May Night

When wild geese honk on Walpurgis night
who thinks then of going to rest?
With dew-beaded hat you roam out of sight
through fjordland and woods newly dressed.

Way out there gleams so mighty a star
that all of my eye it now fills;
I’m sure that same star I once saw afar
when I gazed o’er my childhood hills.

And the peewit’s cry is borne on the wind,
though longing’s borne farther away.
How bitterly close one’s heart is confined
when the avocet migrates in May!

There’s trickling in grass and cheeping in moss,
the tree-tops twitch out of their slumber;
from the farthermost cape the scent wafts across
of anemones countless in number.

The lonely young lamb on the hill far beyond
can be heard with its plaintive small baa,
and the frogs all croak from puddle and pond,
as if star now were singing to star.


Sunday, 29 April 2018

Dèr Mouw - ever tried to find a rhyme for 'apotheosis'?

Omhoog zien naar de zon de waterrozen,
kinderlijk, alsof ’t Rafaels englen waren;
grauw slib en wijde scheemringen bewaren,
die hier de dood stilde tot smartelozen.

Opzuigt de bliksemstorm het meer tot hozen:
dan staan in blauw doorschijnende pilaren
de doden: hun zwarte ogengaten staren
boven hun grijns om macabre apotheozen.

Naar Brahmans zonlicht bloeien mijn gedachten;
scheemringen, koel, van zielegronden brachten
rust aan mijn smart om wensen, lang gebroken:

vlaag van herinn’ring woelt uit grauw vergeten
’t verleden op bij flits van plotsling weten –
’t herrijst, ’t herrijst; mijn dode wensen spoken.


Sunward the water-lilies turn their eyes,
childlike, like angels done by Raphael;
in grey sludge and wide dusks retained, there dwell
those for whom death did painlessness devise.

And should a lightning storm’s induced osmosis
suck up the lake, the dead will all stand there
in clear blue columns: empty orbits stare
above their grin at grim apotheosis.

To Brahman’s sunlight my thoughts strive to flower;
dusks that rose coolly from the soul’s deep bower
made pain at broken wishes cease to taunt me:

from limbo’s grey a gust of memory
whirls up the past when in a flash I see –
they resurrect; dead wishes come to haunt me.



Wednesday, 25 April 2018

Eva Ström - a poem on the deadly sins


Dödssynder åtrår ni mig ännu?
Vrede vill du blomma i mig?
Vill du driva blodet till mina kinder
och få mitt hjärta att accelerera.
Avundets korta sting,
vill du träffa mig,
låta mig fåfängt få rasa
efter ett annat liv.
Jag vill känna högmodet och gå
med högmodets vadderade nacke,
jag vill känna den beska älskogens söta sting i min kropp,
och vila en stund på smickrarnas ockersålda mattor.
Jag vill känna hur slugheten får min hjärna att arbeta
och hur omåttligheten griper tag i mig i ett vällustigt begär.
Dödssynder åtrår ni mig?
Kan ni ännu verka i mig?


Deadly sins do you still covet me?
Anger would you bloom within me?
Would you drive blood into my cheeks
and cause my heart to accelerate.
Stabbing stings of envy,
Would you prick me,
cause me to rave in vain
for some other life.
I want to feel pride and strut
with pride’s upholstered neck,
I want to know the sweet stings of acrid passion in my body,
and rest for a while on flatterers’ usury-priced carpets.
I want to know how cunning gets my brain working
and how excess seizes me in voluptuous desire.
Deadly sins do you covet me?
Can you still act within me?



Tuesday, 24 April 2018

Eva Ström's poem about Narcissus from 'Utskuret ur ett större träd'




It is not the face, not the body
that are most beautiful in Caravaggio’s Narcissus
but the flexed knee, silky-smooth and perfect
shimmering like the skull of a new-born baby
the unexpected centre that will perish in the spring
Just gleaming skin stretched over a flexible joint
not a beating heart, not a brain full of dreams
a knee, nothing else
flexed one last time, before the youth
kisses the mirroring surface and is swallowed for ever by the water



To see the original poem, go to here

Thursday, 19 April 2018

Willem Jan Otten: 'Consolatio voor mijn broer' in various languages

CONSOLATIO VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST
DAT ZlJN VOET ZOU WORDEN AFGEZET

Broer, ik ben vandaag met allebei je dochters
op het wad geweest. Daar moest ik denken aan
je voet. Niet dat ik namens jou van wat dan ook
afscheid nemen kan, dat besef ik heel goed -
zelfs niet van de onuitputtelijke dikke
dode dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters,
ons vertraden. Je weet als geen ander
hoe het was in haar enkeldiepe vet,
hoe onder het slik je zolen raspten langs
kokkels en mossels, hoe het tussen je tenen
zich perste als de natste klei door een knuist.

We zijn gegaan tot de geul waar jij als kind
het fanatiekst de mossels van hun banken ritste
en in de emmer smeet. De wind suisde om
de oren van je dochters en nam hun stemmen mee.
We draaiden ons om. Ik zag het meteen -
we stonden in de zee gegrift zoals wij stonden
aan het eind van elk een eigen voetafdrukkenrij,

en staan wij op de Postweg weer, wordt alles
uitgewist en een met eens jouw laatste rij.


CONSOLATIO FOR MY BROTHER, WHO FEARED HIS FOOT
WOULD HAVE TO BE AMPUTATED

Brother, today I’ve been with both your daughters
on the mud flats. Out there, I found myself thinking
about your foot. Not that, on your behalf, I can take
my leave of anything, I realise that perfectly well -
not even of the dead lady, limitlessly fat,
in which we, barefoot Lilliputians, used
to stroll. You know better than anyone
how it felt in her ankle-deep lard,
how beneath the ooze your soles would rasp along
cockles and mussels, how between your toes it would
squeeze like the squelchiest clay through a fist.

We went as far as the channel where, as a child, you were
the most fanatic at whisking mussels off their banks and
flinging them into the bucket. The wind roared round
your daughters’ ears and carried off their voices.
We turned back. All at once I saw it -
we stood there etched in the sea, each of us standing
at the end of our own row of footprints,

and, back once more on the Postweg, everything becomes
erased and mingles with your still untaken final row.


CONSOLATIO FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE AT FODEN
MÅTTE AMPUTERES

Bror, i dag har jeg været med begge dine døtre
ude på slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på
din fod. Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked
med noget som helst, det ved jeg da godt -
ikke engang med den døde, tykke,
uendelige dame hvor vi, barfodede lilliputter,
plejede at slentre. Som ingen anden ved du
hvordan det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt,
hvordan dine såler kradsede under slammen langs
blåmuslinger og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig
mellem tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve.

Vi gik indtil renden hvor du som barn
så fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker
og smed dem i spanden. Vinden susede omkring
ørene på dine døtre og førte deres stemmer med sig.
Vi vendte om. Straks så jeg det
- vi stod ætsede ind i havet, hver af os stod
for enden af sin egen fodsporsrække,

og, tilbage på Postvejen, viskes alt
ud og bliver til ét med din endnu ventende sidste række.


CONSOLATIO FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE ATT
FÅ FOTEN AMPUTERAD

Bror, idag gick jag med dina båda döttrar
ute i lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på
din fot. Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked
ifrån någonting alls, det vet jag mycket väl
– inte ens ifrån den döda, tjocka,
oändliga damen där vi, barfota lilleputtar,
brukade ströva. Som ingen annan vet du
hur det kändes att vara ankeldjupt i hennes fett,
hur dina sulor raspade under gyttjan längs
blåmusslor och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan
dina tår som den blötaste lera genom en knytnäve.

Vi gick ända till rännan där du som barn
så fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar
och slängde dem i hinken. Vinden susade kring
dina döttrars öron och förde bort deras röster.
Vi vände om. Med detsamma såg jag det -
vi stod etsade i havet, var och en stod
vid slutet av sin egen följd av fotspår,

och, tillbaka på Postvägen, suddas
allt ut och förenar sig med din ännu förestående sista följd.