CONSOLATIO
VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST
DAT ZlJN
VOET ZOU WORDEN AFGEZET
Broer,
ik ben vandaag met allebei je dochters
op het
wad geweest. Daar moest ik denken aan
je voet.
Niet dat ik namens jou van wat dan ook
afscheid
nemen kan, dat besef ik heel goed -
zelfs
niet van de onuitputtelijke dikke
dode
dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters,
ons
vertraden. Je weet als geen ander
hoe het
was in haar enkeldiepe vet,
hoe
onder het slik je zolen raspten langs
kokkels
en mossels, hoe het tussen je tenen
zich
perste als de natste klei door een knuist.
We zijn
gegaan tot de geul waar jij als kind
het
fanatiekst de mossels van hun banken ritste
en in de
emmer smeet. De wind suisde om
de oren
van je dochters en nam hun stemmen mee.
We
draaiden ons om. Ik zag het meteen -
we
stonden in de zee gegrift zoals wij stonden
aan het
eind van elk een eigen voetafdrukkenrij,
en staan
wij op de Postweg weer, wordt alles
uitgewist
en een met eens jouw laatste rij.
CONSOLATIO
FOR MY BROTHER, WHO FEARED HIS FOOT
WOULD
HAVE TO BE AMPUTATED
Brother,
today I’ve been with both your daughters
on the
mud flats. Out there, I found myself thinking
about
your foot. Not that, on your behalf, I can take
my leave
of anything, I realise that perfectly well -
not even
of the dead lady, limitlessly fat,
in which
we, barefoot Lilliputians, used
to
stroll. You know better than anyone
how it
felt in her ankle-deep lard,
how
beneath the ooze your soles would rasp along
cockles
and mussels, how between your toes it would
squeeze
like the squelchiest clay through a fist.
We went
as far as the channel where, as a child, you were
the most
fanatic at whisking mussels off their banks and
flinging
them into the bucket. The wind roared round
your
daughters’ ears and carried off their voices.
We
turned back. All at once I saw it -
we stood
there etched in the sea, each of us standing
at the
end of our own row of footprints,
and,
back once more on the Postweg, everything becomes
erased
and mingles with your still untaken final row.
CONSOLATIO
FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE AT FODEN
MÅTTE
AMPUTERES
Bror, i
dag har jeg været med begge dine døtre
ude på
slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på
din fod.
Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked
med
noget som helst, det ved jeg da godt -
ikke
engang med den døde, tykke,
uendelige
dame hvor vi, barfodede lilliputter,
plejede
at slentre. Som ingen anden ved du
hvordan
det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt,
hvordan
dine såler kradsede under slammen langs
blåmuslinger
og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig
mellem
tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve.
Vi gik
indtil renden hvor du som barn
så
fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker
og smed
dem i spanden. Vinden susede omkring
ørene på
dine døtre og førte deres stemmer med sig.
Vi
vendte om. Straks så jeg det
- vi
stod ætsede ind i havet, hver af os stod
for
enden af sin egen fodsporsrække,
og,
tilbage på Postvejen, viskes alt
ud og
bliver til ét med din endnu ventende sidste række.
CONSOLATIO
FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE ATT
FÅ FOTEN
AMPUTERAD
Bror,
idag gick jag med dina båda döttrar
ute i
lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på
din fot.
Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked
ifrån
någonting alls, det vet jag mycket väl
– inte
ens ifrån den döda, tjocka,
oändliga
damen där vi, barfota lilleputtar,
brukade
ströva. Som ingen annan vet du
hur det
kändes att vara ankeldjupt i hennes fett,
hur dina
sulor raspade under gyttjan längs
blåmusslor
och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan
dina tår
som den blötaste lera genom en knytnäve.
Vi gick
ända till rännan där du som barn
så
fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar
och
slängde dem i hinken. Vinden susade kring
dina
döttrars öron och förde bort deras röster.
Vi vände
om. Med detsamma såg jag det -
vi stod
etsade i havet, var och en stod
vid
slutet av sin egen följd av fotspår,
och,
tillbaka på Postvägen, suddas
allt ut
och förenar sig med din ännu förestående sista följd.
No comments:
Post a Comment