Mörker
är inte lika mörkt. När han
steg ned
i båten bad han oss släcka allt,
facklor
och tjärstickor som brann.
Jag
svepte manteln om mig. Det var kallt.
‘Det är
i beckmörkret jag anar land.’
Och
båtshaken sköt färjan ut i natten.
Kring
stäven viskade Akerons vatten.
Det
återstår nu tretton hjärtslag sand
i
timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.
Där vi
såg svart i svart och kol mot kol
han
styrde efter kobbarna som sam
omkring
oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål.
I mörkret
skrapandet av köl mot strand.
‘Stöd er
på mig. Godnatt. Det kostar en obol.’
Darkness
is many kinds of dark. When he
came on
board all torches and resin-sticks, he told
us, were
to be put out. I pulled the
cloak I
had round me tightly. It was cold.
‘It’s
when it’s black as pitch that I sense land.’
Into the
night the boat-hook pushed the craft.
Acheron’s
waters eddied, fore and aft.
There
are but thirteen heartbeats left of sand
in the
rudder hour-glass. Still some time to spare.
Where we
saw black on black and coal on coal
he
steered by all the swimming islets’ glare
around
us, by the pinetrees’ outlines, to his goal.
And in
the dark the scrape of keel on strand.
‘Just
lean on me. Good night. That’s one obol.’
No comments:
Post a Comment