Sunday, 24 February 2019

The Swedish medieval ballad 'Sorgens makt' in English translation


Sorgens makt

Liten Kerstin och hennes moder, de lade gull i bår,
– vem bryter löven av liljeträd –
liten Kerstin, hon sörjer sin fästeman ur grav.
– I fröjden eder alla dagar.

Han klappade på dörren med fingrarna små:
‘Statt upp, liten Kerstin, tag låsen ifrå!’

‘Med ingen så haver jag stämma satt,
och ingen så släpper jag in här om natt.’

‘Statt upp, liten Kerstin, tag låsen ifrå!
jag är den ungersven du förr så hållit av.’

Och jungfrun, hon månde så hastelig uppstå,
så lätt tager hon den låsen ifrå.

Så satte hon honom på rödan guldskrin
och tvådde hans fötter i klaraste vin.

Så lade de sig i sängen ner,
de talade så mycket, de sovo inte mer.

‘Och hanarna börja nu att gala,
de döde få ej längre hemma vara.’

Och jungfrun steg upp och tog på sig sina skor,
så följde hon den ungersven över långan skog.

Och när som de kommo fram till kyrkogård,
då började försvinna hans fagergula hår.

‘Och se, sköna jungfru, hur månen upprann!’
Så hastelig den ungersven från henne försvann.

Då satte hon sig ner allt uppå hans grav:
‘Och här skall jag sitta, tills Herren Gud mig tar!’

Då hördes svara den ungersven:
‘Och hör du, liten Kerstin, gå hem igen!’

For var och en tår som du fäller uppå jord,
min kista hon bliver så full utav blod.

Men var gång på jorden du är i hjärtat glad,
– vem bryter löven av liljeträd –
min kista hon bliver så full av rosors blad.’
– I fröjden eder alla dagar.


The power of grief

Little Kerstin and her mother laid gold on the bier,
– who breaks off leaves from a lily-tree –
little Kerstin from his grave mourned her true love so dear.
– Then all your days shall you rejoice.

With fingers so small on the door he did knock:
‘Arise, little Kerstin, and undo the lock!’

‘To hold a tryst here did I no one invite,
And to no one my door will I open at night.’

‘Arise, little Kerstin, the lock now undo!
for I’m the young man that you once loved so true.’

As quick as she could did the maid now arise
and opened the lock on her door in a trice.

On a chest of red gold she prepared him a seat
and in finest clear wine did she wash both his feet.

Then into her bed did the both of them creep,
they talked through the night, there was no time for sleep.

‘The cocks I can hear are beginning to crow,
no longer in homes may the dead tarry now.’

The young maid arose and her shoes she put on,
she went through the wood where her young man was gone.

And when at the churchyard he stopped and did stay,
his fair blond hair then started fading away.

‘Oh look, lovely maid, how the moon’s end is near!’
At which did the young man so fast disappear.

Then did the maid sit herself down on his tomb:
‘I’ll stay here till for me the Lord God shall come!’

To this could the young man be just heard to say:
‘Little Kerstin, please heed me, return home I pray!’

For each single tear that you happen you shed,
my tomb will start filling with blood that’s bright red.

Each moment however your heart gladness knows
– who breaks off leaves from a lily-tree –
shall my tomb fill with petals that come from the rose.’
– Then all your days shall you rejoice.


No comments:

Post a Comment