Monday, 27 May 2019

Werner Aspenström: 'Snigeln'

snigeln

Trots sina obefintliga anlag för tåspetsdans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
– likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar.

och stiger så en natt klockan tre hit ned
– och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngottsflottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön...
Tills de av gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftande gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.


the snail

Despite his non-existent talent for dancing en pointe
and his slimy nature in general
the snail dreams, even the snail dreams
of taking part in illusions
that defy the law of gravity –
like the Firebird.

Who day in day out will among living creatures 
be where he is, be what he is?

Even the moon, which after all is considered dead,
is troubled by a dream to get to know those 
whose towers and squares and inlets he coats with silver

and so one night at three a.m. he comes down here
to find everyone gone,
strolls along the quays and main streets,
searches in the alleys around the German Church,
peeps in through chinks in the curtains...
They’re not here! Where?

Far away! Floating on fleets of white pillows,
spread out over surfaces of water far larger
than the tiny Baltic...
Till they are called back by dawn and duty
and put on their slinky working clothes
and shoes with non-slip rubber soles
and the moon is chased back by the sun
up into the invisible...

and out in the country, in the garden,
the snail shuffles into his hiding-place beneath the rhubarb leaves
so as there to practise and practise 
with his two antennae his longing for weightlessness.


No comments:

Post a Comment