Cogito ergo sum
En slända lever blott en dag.
Jag lever något längre, jag.
Vem tippar tid som förestår:
Kanhända blir jag hundra år!
Men lika naken som jag kom
till varat ska jag vända om.
Till vad? – Till det som inte är.
Ack, många vänner har jag där.
Dock vet jag inte hur det blev
för dem. De skriver inga brev.
Betynger ingen låda gul
ej ens till nyår eller jul.
De döda tiger med sin död.
Vi håller upp vårt liv som stöd.
Jag ser en lam – han sitter still
och tänker alltså är jag till.
Men sländan då – sen frågar jag,
som blott är till en enda dag:
hon tänker ej. – Kanhända finns
hon endast i mitt ögas lins?
Cogito ergo sum
A dragonfly lives but a day.
I have a slightly longer stay.
Who’ll bet when my time disappears:
Maybe I’ll live a hundred years!
But just as naked as I came
I’ll end as has-been just the same.
As what? – As what’s but empty air.
Ah, friends a-plenty I have there.
Though I don’t know how things did end
for them. No letters do they send.
No card weighs down my mail box here
at Christmastide or the New Year.
The dead their death do not report.
We hold our lives up as support.
I see a lamb – quite still it sits
and thinks that therefore it exists.
The dragonfly though, I inquire,
which after one day will expire:
it does not think. – It lives maybe
in my eye’s lens exclusively?
No comments:
Post a Comment