Sunday, 24 May 2020

Lars Gustafsson: 'Skäggdoppingen'

4 (Skäggdoppingen)

I de rena klara höstkvällarna
i små grupper framför motorbåtens stäv.
Och försvinnande utan rädsla, utan iver,
enbart därför att detta,
att försvinna,
är dess självklara konstart.

Jag har ofta önskat
att jag kunde följa den
också på dess andra flykt.
Ser den vattenytan
som en andra himmel?
Hur är dess tunga vingeslag under vattnet?

Tror den sig vara
samma fågel i två skilda rymder?
Den ena behärskad av vindar,
den andra av svala djupströmmar?

Trädet med dallrande löv.
Sjögräsets långa hår i strömmen
där den kalla bottenkällan faller ut.

Hur kan den föra
så skilda ting till samma liv?
Eller tror den sig vara
två fåglar
som möts ett ögonblick

i vattenytans hisnande och stumma gräns?



4 (The didapper)  (strictly: great crested grebe)

In the pure clear autumn evenings
in small groups ahead of the motorboat’s prow.
And disappearing without fear, without flurry,
simply because
disappearing
is its natural art-form.

I have often wished
that I could follow it
also on its other flight.
Does it view the water’s surface
as a second sky?
What are its heavy wing-strokes under water like?

Does it consider itself
the same bird in two separate spaces?
The one ruled by winds,
the other by cool deep currents?

The tree with quivering leaves.
The long tresses of the sea-grass in the current
where the cold bottom spring meets the lake.

How can it fuse
such separate things into one life?
Or does it consider itself
two birds
that meet for an instant at the

dizzying, mute boundary of the water’s surface?

No comments:

Post a Comment