Benkvarnen
Det står ett gammalt ruckel vid Hattmomarjaån
det lägsta och simplaste på orten,
dit vandra hundra hästar och karlar fjärranfrån,
och välta sina benlass i porten.
Och mjölnaren är gammal och vet vad han vill,
och tröttnar väl aldrig att mala –
när han vilar sig då lyssnar han leende till
hur de dansande stenarna tala.
Och han säger att när stenarna dansa över ben,
som ha slutat att hoppa eller springa,
så sjunga de, så klinga de som klockor av sten,
till en ärofull begravning de ringa.
Och han säger att hans kvarn är som människans liv:
Ett evinnerligt snoende öde,
och att kugghjulens gnissel likna trätor och kiv,
men att benmjölet liknar de döde.
Ty det lägger sig att sova när vandringen är slut -
det sparkar ej mera eller hoppar;
av det spröda och hårda som funnits förut
finns blott snövita, stoftfina kroppar.
Och om somliga gå ut till en darrande dans,
till den sista och gladaste av alla,
om de skimra som pärlstoft i aftonens glans,
så tröttna de dock snarligt och falla.
Kanske stundar det uppståndelse till kommande vår?
Kanske spelar det och viskar i träden?
Det som dog för en vecka sen och maldes i går,
kanske gungar det till nästårs i säden?
Men stenarna gå evigt sin gnisslande gång,
och dammet bolmar skyhögt i porten,
och mjölnaren säger att benkvarnens sång,
är den gladaste som sjungits på orten.
The bone-mill
At Hattmomarja river there stands a run-down shack
the lowest and the simplest to be found there,
a hundred men and horses from far and wide still track
and tip their load of bones on the ground there.
The miller there’s an old man, his mind fully set,
he tirelessly grinds without cursing –
when he rests he listens, smiles as he hears the duet
of the dancing two mill stones conversing.
And he says that when the stones dance away over bones,
once they’ve ended their leaping and their springing,
then sing aloud, they sound as if they’re bells made of stone,
to an honourable funeral they’re ringing.
And he says that his mill is like all human life:
Just a twisting fate, endless once started,
and the cog-wheels’ harsh creaking is like quarrels and strife,
but that bonemeal is like those departed.
For it lies there and will rest when its journey is done –
it ceases now its leaping and straining;
what was formerly fragile and hard is all gone –
there’s but snow-white, fine powder remaining.
And though some of them to quivering dancing should go –
e’en the merriest, the one least like stalling –
though they shimmer like pearl-dust in evening’s soft glow,
will quickly tire and soon will start falling.
Is the Resurrection due perhaps when spring comes our way?
Will the trees then all be rustling and playing?
That which died just a week ago, was ground yesterday,
will perhaps in next year’s grain it be swaying?
But endlessly the stones creak, keep grinding along,
the dust still billows sky-high that’s found there,
the miller too claims that the bone-mill’s slow song
is the merriest of those sung around there.
No comments:
Post a Comment