Dan Andersson: 'Spelmannen'

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,

i sol och när skyar skymma månens skära glans.

Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,

jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,

ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.

Ni får inte ge mäj bannor eller kalla mäj för lat,

fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,

jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol

och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,

och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.

Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,

mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag – den fjärde har gått av,

den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.

Men ända in i döden vill jag följa er med sång –

och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

To hear Thorstein Bergman sing this song, go to here

The fiddler

I’m a fiddler, play at dances, at a funeral or wake,

in sunshine or when clouds cause the moon’s soft gleam to quake.

I refuse to take advice and I will play when I decide,

I play just to forget that I’m alive here inside.

I’ve no wish to thresh cut rye and I’ve no wish to gather flax,

for the hand that makes strings quiver shall stay soft and free of cracks.

You must never call me lazy, never curse the way I feel,

though at times I’d rather starve than have to play to earn a meal.

I’ve no wish to till the land, my axe for chopping wood to whet,

rather dream beneath bird-cherry trees until the sun has set.

And in evening’s crimson fire to stand up tall when day is done

and stroke my fiddle’s strings till your eyes burn like evening’s sun.

I shall fiddle when you bury those you love the most ere long,

I shall garner grief and sorrow into one great wordless song.

And the blackness that was death and which stood there beside your bed,

it will gush out like a stream of pure grief which my strings spread.

I shall join the long cortege through autumn dales in night-time rest,

and to smoke from hundred charcoal stacks shall sing like one possessed.

And when night o’er foaming forest stars sends billows black as coals,

All my bass notes will call deeply from the depths of human souls.

I’ve still three strings of sorrow – the fourth I cannot mend,

it quivered till it broke at the grave of my best friend.

But even unto death I’ll always follow you with song –

and I will die and keep on playing till the Last Day comes along.