Lars Gustafsson: 'Elegi över förlorade och glömda föremål'

Elegi över förlorade och glömda föremål

Vinterhandskarna som hamnade underst i lådan.

Det gamla gäddraget av mässing under flod av skruvar.

Och en hammare, med murbruk på skaftet,

som måste ha varit med familjen sedan -39

och nu plötsligt är som uppslukad av jorden.

Alla dessa ting som en gång var oss nära

måste nu själva minnas i vilken låda de ligger.

De kan inte längre lita på mig. Och är på egen hand.

Jag minns hur de såg ut, hur de kändes i handen,

Minns till och med hammaren någon sommardag

i det avlägsna fyrtiotalet när jag var

alltför liten för att riktigt lyfta den,

och hur min far varsamt tog den från mig.

Världen, labyrint för borttappade

och glömda föremål, från de gamla svärden

i de aldrig öppnade bronsåldersgravarna

till läsglasögonen som kom bort i förrgår,

minns dem alla. Ingen anledning till oro.

Och du som går omkring så ivrigt och söker?

Är du inte själv ett sådant objekt för sökande?

Och något säger dig, en kväll när något återfanns,

repat och rostigt men ändå sig likt

i lådan under floden av bultar och lås

att hela detta letande efter ting

bara var en spegel av din egen heta önskan:

att någon skulle leta efter dig med samma iver.

Elegy on lost and forgotten objects

The winter gloves that ended up at the bottom of the drawer.

The old brass trolling-spoon under a torrent of screws.

And a hammer, with mortar on the shaft,

that must have been in the family since ’39

and that suddenly the earth has swallowed up.

All those things that were once so close to us

must now remember for themselves

what drawer they belong to.

They can’t rely on me any longer. And are on their own.

I remember what they looked like, how they felt in my hand,

Even remember the hammer on a summer’s day

in the distant forties when I was

much too small to be able to lift it properly,

and how my father carefully took it away from me.

The world, a labyrinth for lost

and forgotten objects, from the old swords

in the never-opened bronze-age burial sites

to the reading glasses that got lost the day before yesterday,

has them all in mind. No cause for alarm.

And you who go around searching so eagerly?

Are not you yourself such an object of searching?

And something tells you, one evening when something was refound,

scratched and rusty but still the same as ever

in the drawer under the torrent of bolts and locks

that all this hunting for things

only mirrored your own fervent wish:

that someone should be hunting you with the same zeal.