Sunday, 16 August 2020

Dan Andersson: 'Om aftonen'

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog
som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.


At eventide

It was at eventide that summer flew straight into my embrace,
and I smiled as if I was a child once more,
and crimson, crimson flowers in my heart they found a place
with a fragrance like eternal peace in store.

It was at eventide I loved as I had never loved before
and the whole wide world was my fair dark-haired bride,
and my heart stood there wide-open like a bliss-affording door
with an entrance to God’s mercy right inside.

And I heard once more the old home- songs returning from the past
and from the light I drank my soul was new and keen,
and all the age-old, age-old trees and gleaming blades of  grass
they sang me back to childhood’s land of green.

It was at eventide the wind to the blue sea did withdraw
that this delight just like an angel held me tight,
I understood then that our Lord each day his servant beats the more
so all his happiness is saved until the night.

And I danced among the trees and sang for heather and for stones
the loudest song I’ll sing while here below,
and it faded like the gleam of the heavens’ last-seen  tones –
it was at eventide in sunset’s afterglow.

No comments:

Post a Comment