DEN VITA HUNDEN
Den vita hunden sover hela dagen
utsträckt framför dörren i regnet.
Så har otaliga förfäder sovit i regn,
utsträckta på mörknande gårdstun.
Och yxornas korta ljud mot torr björk
har de lärt sig att stänga ute.
Så har de sovit i regnets silvertrådar
från det ena århundradet till det andra,
med starka breda tassar framför sig,
eller sträckta klumpigt åt sidan.
Och vårens vindbyar drog snabbt
genom dungar av glasklara björkar,
drog kallt sina skuggor att jaga
över de stora sjöarnas ytor.
Den vita hunden sover i sitt regn.
Och obevakad går en dröm, en darrning,
genom den starka kroppen. Så livlig,
och så oåtkomlig! På samma sätt
skimrar väteatomens spektrallinjer
hela tiden med skiftande styrka:
Nyss där, nu här. Och redan borta.
En livlig dröm går obevakad fram.
Vem drömmer? Bland den subatomära
världens skuggor? Är det du?
Är det jag?
Vem av oss, synlig bakom regnets silvertrådar?
THE WHITE DOG
The white dog sleeps all day long
stretched out in front of the door in the rain.
So have countless forefathers slept in rain,
stretched out on darkening farmyards.
And the short sounds of axes against dry birch
they have learnt to exclude.
So they have slept in the rain’s silver threads
from one century to the other,
with strong broad paws in front of them,
or stretched out clumsily to one side.
And the gusts of spring winds swept quickly
through clusters of glass-clear birches
coldly swept its shadows out hunting
across the surfaces of the large lakes.
The white dog sleeps in its rain.
And unguarded a dream, a tremor,
passes through the strong body. So alive,
and so inaccessible! In the same way
the spectral lines of the hydrogen atom
constantly shimmer with shifting strength:
Just now there, now here. And already gone.
A lively dream passes unguarded on.
Who is dreaming? Among the subatomic
shadows of the world? Is it you?
Is it me?
Which of us, visible behind the rain’s silver threads?
No comments:
Post a Comment