Sunday, 16 August 2020

Lars Gustafsson: 'Robinson bryter upp'

Robinson bryter upp

Robinson stannade på ön i sjutton år.
Och den blev mer och mera ö:
Från den högsta bergstoppen såg han horisonten
och hur den slog sin ring kring hela havet

och hur mjölkvitt horisont och hav
gled över i varandra. Den kunskap
som han en gång lämnat kvar där bortom,
pojkårens oro, tidvattnet mot skeppens skrov,

balarna som släpades I handelshusen in,
det torra ljudet av en boll, som slås,
i solnedgången, av några pojkar mot en vägg,
blev mer och mera någon annans kunskap,

en dröm som en gång drömts och inte mera.

Robinson stannade på ön i sjutton år.
Med pojkaktig iver återskapade han världen.
Hur levande ser vi honom inte gå,
genom den täta, gröna skogen!

Där fanns en första lycklig tid på ön,
en tid när kunskaper och verktyg,
vetenskaper, konster, hemligheter
nästan självklart fyllde livet.

“Fredag” var bara en av många fantasigestalter.
Och han lärde sig hur lätt det är,
att skapa en röst ur tomma intet,
att ge den luft och lära den att tala,

och att i rätta ögonblicket åter lösas upp,
i luft. Ur vulkanens krater steg, vid vindstilla,
den smala strimman av en rök, och någon dag,
tycktes honom själva tystnaden mekanisk.

Med ryckiga rörelser betade lamadjuren gräset.

Med torra metalliska slag slog vågorna,
mot stranden, där nu stenar rasslade.
Och det var samma ö. Men himlen mjölkvit.

Inga spanska sjömän kom, inga infödingar,
inga skepp. Men vithårig, halvblind,
erinrar han sig plötsligt en dag,
att han en gång i sin ungdom såg ett fotspår.

Bortspolat sedan decennier, försvunnet!

Och när han såg, den gången, spåret,
var det utan vare sig skräck eller förväntan:
det var ett tecken bland lika många andra.
Och först nu, i slutet av sitt liv,

förstod han mitt i sömnen innebörden.

Robinson stannade på ön i sjutton år.
Så mycket liv behövdes
innan han förstod att detta tecken
var satt i sanden av en främmande.

Robinson decamps

Robinson stayed on the island for seventeen years.
And it became more and more island:
From the highest hilltop he saw the horizon
and how it scored its ring round all the ocean

and how milky-white sea and horizon
merged into each other. The knowledge
which he had left behind once in the beyond,
boyhood unrest, the tide against ships’ hulls,

the bales that were hauled into the trading houses,
the dry click of a ball that is struck,
in the sunset, by some boys, against a wall,
became more and more somebody else’s knowledge,

a dream that had once been dreamt and then no longer.

Robinson stayed on the island for seventeen years.
With boyish eagerness he recreated the world.
How zestfully do we not see him make his way
through the dense, green forest!

There was a first and happy time on the island,
a time when knowledge and tools,
skills, arts, secrets filled his life
almost as a matter of course.

‘Friday’ was but one of his many fantasy figures.
And he taught himself how easy it is
to create a voice out of pure nothing,
to give it breath and teach it to speak,

and that at the right moment to let it dissolve into
thin air. From the volcano’s crater there rose, in dead calm,
the thin plume of smoke, and on some days,
the silence itself to him seemed almost mechanical.

With jerky movements the llamas grazed the grass.

With dry metallic beats the breakers slapped
the shore, where the pebbles now rattled.
And it was the same island. The sky though milky-white.

No Spanish sailors came, no natives,
no ships. But white-haired, half-blind
he suddenly recalls a day
when he in his youth saw a footprint.

Washed away decades before, disappeared!

And when, on that occasion, he saw the imprint,
it was without either fear or expectation:
it was a sign among just as many other ones.
And only now, at the end of his life,

did he understand while deep asleep its import.

Robinson stayed on the island for seventeen years.
So much life was needed
before he understood that this sign
had been made in the sand by a stranger.

No comments:

Post a Comment