Kom, lyssna på stormen som rytande talar,
på berg som i ödslighet ensamma stå!
Högt rullar hans rop över natthöljda dalar,
högt visorna klinga och marscherna gå!
Han går som en svartmålad brigg genom natten,
bland klippor och rev över stenbeströdd mark.
Vart går han? Jag vet ej -en gud står vid ratten,
allsmäktig, befallande, stjärnströdd och stark.
Han seglar väl kanske till soluppgångstiden,
han lägger väl till för att vila en gång.
Det styr väl i hamn när all natten är liden,
det finns väl en strand fastän vägen är lång.
Come, hark to the storm as his roars deeply rumble,
to desolate mountains away beyond where!
O’er dales decked in darkness his cries loudly tumble,
his songs ring aloft and his marches all blare!
He moves like a black-painted brig through night’s realm now
midst rocks and midst reefs over stone-studded ground.
Where to? I’ve no knowing – a god’s at the helm now.
all-powerful, commanding, both star-strewn and sound.
Perhaps until sunrise he’ll stay a sea-rover
and moor up somewhere if rest’s call becomes strong.
There’s surely a harbour when night’s trials are over
and surely a shore though the way there is long.
No comments:
Post a Comment