Dan Andersson: 'Kolvaktaren'

Kolvaktaren

 

Tåligt, manligt vakande,

kärlig sömn försakande

vakt vid kolen satt.

Spröda, hårda händerna

röra lamt i bränderna,

som gnistrande och glödande,

av röda flammor flödande,

ge ljus åt snårens natt.

 

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallna klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

vid askbeströdda groparna

emellan frusna trän.

 

Långa äro stunderna

långt i ödelunderna,

mil från folk och hus.

Rävarna gå jagande,

skallen gnälla klagande

som hungergråt från skogarna

och hagarna och slogarna

och frusna hedars grus.

 

Glatt från gula lågorna

flyta värmevågorna

mot mitt breda bröst.

Flammorna gå lekande

skänka kärligt smekande

värme åt en frysande

och med glädje lysande

sken till ögontröst.

 

Snart är morgon gryende,

då gå jättar flyende

ned till Hanga hed.

Där är lugnt bland enarna,

där är bon i stenarna

där bli trollen räddade,

i djupa gömslen bäddade,

vid aldrig vandrad led.

 

 

The charcoal-burner

 

Patient figure waking, the

longed-for sleep forsaking, the

charcoal burner sat.

Hands now gnarled and furrowing

in his fires are burrowing

which glittering and glimmering

with red flames gently shimmering

give light where scrub is mat.

 

Choking smoke asphyxiates, 

net of vapours enervates,

burns and makes one wheeze.

Charcoal cools down clinklingly

Ringingly and chinkingly,

to mighty stacks that skywards rise

by pits where ashes pulverise

among the frozen trees.

 

Hours are slow, disconsolate,

in far groves so desolate,

miles from neighbours’ doors.

Foxes hunt rapaciously

skulls complain insatiably

like hunger’s tears from forestland

and bog-hayfields and pastureland

and gravel from icy moors.

 

Waves of warmth flow smooth and free,

leave the bright blaze, soothingly

calm my aching breast.

See the flames leap playfully

offer gently, gracefully

warmth to one who’s freezing there

and a gleam so pleasing where

eyes have been hard-pressed.

 

Soon will come the break of day

when the giants all fly away

down to Hanga moor.

Junipers stand calm and straight,

nests among the stones await,

where the trolls are saved from dread,

in deep hiding put to bed

near paths ne’er roamed before.