Dan Andersson: 'Hemlös'

 

Hemlös

 

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfängt bönföll om hägn,

mina glappande skor äro tunga som bly

av träckstänk och midnattsregn.

 

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,

där min skugga var min kamrat.

Där var år av grubbel och månaders sorg

och nätter svarta av hat.

 

Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår -

och till sist så tog jag en kvinnas liv,

och satt fången i långa år.

 

Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant

jag ville ur livet fly,

när den drivande månens guld föll grant

över strändernas gungande dy.

 

Men inom mig är något som icke vill dö,

och som hatar att leva ändå -

det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,

och bittert att levande gå,

 

och känna hur eländet suger en ner,

tills man andas med bara hat -

fast solen lyser - fast sommaren ler -

det är bittert, bittert, kamrat!

 

 

Homeless

 

From Hedsunda town all night long I have trudged

where I asked for safe refuge in vain,

my battered old shoes feel like lead and are smudged

both with filth and with midnight rain.

 

I came from the stone castle’s keep for thieves,

where my shadow was my sole friend.

For years I did brood there, for months did grieve,

knew black nights of hate without end.

 

For I loved to pick fights with stone and knife,

at hardship and wounds shed no tears –

and ended up taking a woman’s life,

was imprisoned for many long years.

 

And at Kersnas lake below Hävamo scarp

my accursèd life I forswore,

as the drifting moon’s gold fell clear and sharp

o’er the soft-rocking silt of the shore.

 

But something inside me to die just won’t face,

but that hates its own life nonetheless –

it is bitter to choke in black waters’ embrace,

and bitter to live in distress,

 

and feel all this misery sucking one down

until hate’s all one breathes in the end –

though the sun may shine – the summer ne’er frown –

it is bitter, bitter, my friend.

 

To listen to Elwe sing his own music to this song, go to here