Hjalmar Gullberg: 'Janusanletet'

 

  

 

Janusanletet

 

Jag följer den vanliga lunken,

jag tjänar om dagen mitt bröd.

Mot natt är jag ofta försjunken

i samtal med ofödd och död.

 

Besvikelsens frätande syra

har räckts åt min törstiga mun.

Men hemligt läska mig dyra

essenser ur drömmarnas brunn.

 

Förlåt, att jag aldrig har kunnat

välsigna din gåva, o liv!

En värld som ej finns har förunnat

mig ljuvare tidsfördriv.

 

När ofödda ord i mig stöna

och hjärtat har feberskräck,

ger drömmen mig svalka i gröna

bersåer med lummig häck.

 

Men pennan mot papperet raspar

och orden bli stelnat bläck, 

som handla om vindsus i aspar,

om sländor vid porlande bäck ...

 

 

The Janus visage

 

The common routine is my station,

I spend my days earning my bread,

though nights more in deep conversation

with both the unborn and the dead.

 

The acid of dashed expectations

my parched lips has sought to have cursed;

in secret, though, precious libations

from dreams’ wondrous well slaked my thirst.

 

Forgive me, I’ve never been able

to bless you, o life, for your gift!

I’ve found in a world that’s a fable

a pastime that more suits my drift.

 

When words still unborn moan for hours,

my feverish heart fills with dread,

the dream gives me coolness in bowers

of green leafy hedges instead.

 

But pen against paper is rasping

and words turn to dry ink in books

which deal with winds soughing in aspens

and dragonflies by purling brooks.