Hjalmar Gullberg: 'Strandtistel'

 

Strandtistel

 

Här i en rymd av blonda evigheter

träffas vi åter, nära havets svall. 

Skolpojkens fynd bland florans rariteter,

brusten i växtpress, rostad som metall!

 

Solfjädrar liknar dina blad med nålar,

blågröna fat med blombuketter i,

taggiga stjärnor, bronskärl, offerskålar,

fyllda av dagg då natten är förbi.

 

Fram tågar gässen av den skånska stammen

dagligen för att stoppa buken full.

Fårhjorden kommer med de muntra lammen.

Ingen dig rör för dina taggars skull.

 

Strandtistel, du som låter vinden storma

utan att ryckas med och brytas av,

lär mig att vara sällsynt och att forma

stjärnor på gränsen mellan jord och hav!

 

 

Sea holly

 

Here in a vastness of blond endlessnesses

we meet once more, close to the sea’s soft surge.

The schoolboy’s find midst flora’s rare addresses,

broken in plant press, metal’s rust as scourge!

 

Your spiky leaves resemble fan-blade petals,

bluish-green vases that encase bouquets,

prickly stars, sacrificial bowls, bronze vessels,

brimming with dew when night has had its say.

 

Geese of the Scanian clan come in processions

each day to fill their bellies to the brim.

The sheep too with their lambs’ gay indiscretions.

But you remain untouched, your spikes are grim.

 

Sea holly, tackling storm winds unabating

with roots unyielding, like some steadfast tree,

teach me to be uncommon, be creating

stars on the boundary twixt earth and sea!