Om de lägsta ljuden
Det finns en stämma i stora orglar,
trettiotvåfots bas, kontrafagott
väldig darrande luftpelare, senhöst,
när vattnet i brunnarna stiger
det underjordiska nätet av vattendrag och brunnar.
Och det är mera sorg än ljud.
Vid denna nedre gräns där musiken tar slut
vill nagot annat börja,
mera kropp än ljud, kropp och mörker,
och senhöst där brunnarna stiger,
men eftersom det är under jorden,
under musiken, under klagan
– vill det inte börja, börjar inte,
och finns alltsa inte till.
Nu är det närmare, nu är det tydligt!
Nu hörs det strax i hela trakten.
Regarding the deepest sounds
There is a stop on large organs,
a thirty-two-foot bass, contra-fagotto
a mighty quivering column of sound, late autumn
when the water in the wells rises
the underground network of watercourses and wells.
And it is more sorrow than sound.
At this lower boundary where music ends
something else wants to start,
more body than sound, body and darkness,
and late autumn when the wells rise,
but since it is below the ground,
below the music, below the lament
– it is unwilling to start, does not start
and thus does not exist.
Now it is closer, now it is distinct!
Now it’s immediately heard in the entire area.
No comments:
Post a Comment