Lars Gustafsson: 'Hur vintrarna en gång var'

 

Hur vintrarna en gång var

 

Den där kalla gröna strimman

som var morgonen

hade ingenting gemensamt

med oss.

 

Och skorstensrökarna steg högtidligt

rakt upp.

Till någon gud som gillade

sådana vertikala rörelser.

 

Och knarrandet under fötterna!

O detta obeskrivliga knarrande:

 

ingen kunde närma sig ohörd

så mycket var säkert.

 

Och misstanken att livet

kanske verkligen var meningslöst

 

och inte bara hos Schopenhauer

och de andra djärva, äldre grabbarna.

 

Utan också här

under himlens vita rökar.

 

 

How the winters once were

 

That cold green streak

that was morning

had nothing in common

with us.

 

And the proud plumes of chimney smoke rose

straight up.

To some god who liked

such vertical movements.

 

And the scrunching underfoot!

Oh that indescribable scrunching:

 

no one could approach unheard

that was for sure. 

 

And the suspicion that life

perhaps really was meaningless

 

and not just in Schopenhauer

and the other daring old guys.

 

But here too

under the sky’s white plumes of smoke.