Edith Södergran: 'Triumf att finnas till...'

 

Triumf att finnas till…

 

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

vet av ingenting annat än sol.

 

Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister 

                            för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm,

                            som en klippa mitt i havet?

Tid – du mörderska – vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung

                            upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,

                            men de lysa alltid utan skräck.

 

 

Triumph of existing…

 

What do I fear? I am a part of infinity.

I am a part of the great power of the universe,

a lonely world among millions of worlds,

like a first-grade star whose light’s last to expire.

Triumph of living, triumph of breathing, triumph of existing!

Triumph of feeling time course ice-cold through one’s veins

and hearing the silent river of night

and standing on the mountain beneath the sun.

I walk on sun, I stand on sun,

know of nothing else than sun.

 

Time – transfiguress, time – destroyeress, time – enchantress,

do you come with new schemes, a thousand intrigues

                            to offer me an existence

as a tiny seed, as a coiled snake,

                            as a lone rock in the sea?

Time – you murderess – begone from me!

The sun fills my breast with delectable honey

                            to the very brim

and she says: sooner or later all stars’ light expires,

                            but they always shine without dread.