Dan Andersson: 'Gillet på vinden'

 

Gillet på vinden

 

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.

Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?

Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

 

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -

och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

 

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -

Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm

och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

 

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,

för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

 

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag,

men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.”

Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,

och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

 

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:

”Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?

Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?

Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

 

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,

och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,

och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,

och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

 

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,

det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.

Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,

som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

 

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,

och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -

det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -

det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

 

*

 

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,

och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.

Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,

och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

 

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,

och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.

Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,

och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.

 

 

The garret get-together

 

I sat in my lonely garret one eve, viewed the fields in their autumn best,

sat reading and thinking of Jonson, who last year was laid to rest.

Does he have a small shack to live in in the blue-tinted pools of space?

Or haunt those working the land hereabouts, not daring to show his face?

 

Then something shone like starlight, a page in my book just turned,

round my dim garret it brightly gleamed, and I felt a bit concerned:

Johanna has fallen asleep by now and the place could be on fire –

and though terrible heat might be raging, the cold I felt was dire.

 

It was in the gloomy darkness, in the midnight hour so drear –

My papers began to rustle, and shuffling steps I did hear.

And round dust between the agèd beams a vapour now swirled and surged

and look! from the hazy vapour Jonatan Jonson emerged.

 

And I said: ”It pleases a young man heart that you’ve come such a long way,

To see you visit my humble abode will make this a special day,

and unless you’ve changed your habits, have a drink with your old mate,

for old maid Johanna’s in bed now, so I’ve but an empty plate.”

 

And he answered: ”I’ve so long wanted to see your face once again,

it’s easy to stray in space midst all stars in their endless chain.”

At our large mangle table we sat down, the blustering night was fine,

and I woke up Johanna and told her to fetch us some beer and wine.

 

And shyly I finally asked him, my stammering tongue felt thick: 

“I wonder – are they just stories, all that about God and Old Nick?

May only the souls that are saintlike on the blessed isles reside?

And are there no heavens for those who have but little faith to guide?”

 

And he said: “I’m just carpenter Jonson, lack of learning you know I admit ,

and got people worried here on earth for my self-gleaned carpenter’s wit,

and those with much learning would hang me, for of Latin I’d not one shred,

and as soon as I died an angel went and sent to hell all I’d read.

 

But I heard a song on a star one time and some lines still recall, though few,

the song spoke of torments of worldly sins and the Lord of Heaven too.

But a singer of stars then told me this was an earthly song by birth

that an angel had learnt to practise on when he’d fetched a soul from earth.

 

And the highest song, sung afterwards, resounded throughout the spheres,

and though not a word I understood, I could not restrain my tears –

way beyond every heart it was and a star-track out of mind

one to which human ears were deaf and human eyes were blind.”

 

*

 

The moon did gleam, the gale did sing in rafter, eave and beam,

the wine was old and the beer was strong and my joy an endless stream.

We drank for the fatal autumn, for the graves with their sacred rest

and we drank for all who dwell on stars, whose souls on high are blessed.

 

I saw his forehead gleaming like silver, bone and snow,

and slowly he was drunk up by the moon’s bright-gleaming glow

Outside the dawn began to dress the fields in clothes of grey,

and the gale straight through the gable walls still roared its raucous lay.