Dan Andersson: 'När mor dog'

 När Mor Dog  

 

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog, 

när solen sänkte sig röd, 

om sorg skrek ugglan och bort hon drog 

från gården, där mor var död. 

 

Tolv slag slog klockan i bondens gård, 

där husfolk med knäppta händer 

höll bön till Herran som vred och hård 

sina bittra prövningar sänder. 

 

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,

när solen gick eldröd opp,

och härlig var ängen i dagningens stund,

och våt varje rosenknopp. 

 

Men tungt sov mor i skumhöljd sal,

och aldrig mer skall hon vakna,

och lemmar som vridits i kampens kval

få äntligen kallna och rakna.

 

 

When mother died

 

Great grief! sang the grosbeak and woodwards flew

as the sunset’s rays turned red,

of grief the owl shrieked and it fast withdrew

from the farm where mother lay dead.

 

The clock struck twelve on the farm that night

where folk of the house were praying

their prayers to the Lord whose wrath and might

He is so often displaying.

 

Sleep on! sang the cuckoo in dew-drenched grove

as the dawn sun’s rays now blazed

and the field at dawn was a treasure trove,

and each moist budding rose amazed.

 

But in gloom slept mother, in deep repose

which will never relax its hold,

and the twisted limbs of her final throes

can at last grow straight and cold.