Ola Hansson (1860-1925): 'Oktoberskymning'

 

Oktoberskymning

 

Nu mörknar i oktobernatten

den dunkelgråa regndis,

som fyker över slätten.

Nu suddas allting ut,

som skumt avteckande sig därinne:

byarnas dungar,

jordvallarnas stubbig pilar,–

suddas ut og glider ut

i samme stora svarta mörker,

vari ljusen blänka

och regnvinden sjunger

sin monotona,

svårmodiga visa.

 

Detta landskap, som jag älskat

med min innersta själ

och mitt lönnliga väsen ...

gårdarnas flämtande ljus, som lysa likt minnen,

blåsten, som än håller ut min ungdoms mollton ...

detta allt, som klingat i samklang med

mitt livsdjups grundton

och sugit mitt bästa blod

likt en hopplös kärlek - - -

- - -

 

Nu tiga de alla,

mitt inres strängar.

Icke en punkt

som ömmar.

Icke en cell

som bävar.

Mitt bland mina minnen

är jag kall och tom.

 

 

October twilight

 

Now in the October night

the dark-grey rain mist sweeping

across the plain deepens.

Now everything is erased

that dimly stood out in there:

the clumps of villages,

the embankments’ stumpy willows, –

are erased and glide out

into the same great black darkness

in which the lights gleam

and the rain-wind sings

its monotonous,

melancholy song.

 

This landscape, which I have loved

with my innermost soul

and my secret being ...

the farmsteads’ fluttering lights that gleam like memories,

the wind that still sustains the minor key of my youth ...

all of this that has sounded in unison with

my life-depths’ fundamental tone

and sucked my best blood

like a hopeless love - - -

- - -

 

Now all of them fall silent,

my inner strings.

Not one point

that is sore.

Not one cell

that quivers.

In the midst of my memories

I am cold and empty.