 |
| Angelica Sylvestris |
Strättan växer på slänten
några meter från sjön.
Utan brutala medel,
tornar, taggar och borst,
vet den att inge aktning.
Plockas aldrig.
Sparkas sällan omkull.
Namnet okänt för mängden.
Hållningen rank men kantig,
stammen senig men torr.
Färgskalan ytterst dämpad
som det anstår en okänd:
på sin höjd en behärskad växling
mellan skärvitt och grönt.
Men överst: familjens vapen,
logiskt som Euklides,
graciöst som japanskan –
umbellaternas sobra lyx:
parasollen.
Vicar’s mead grows on the slope
a few metres from the lake.
Without brutal means,
thorns, spikes and bristles,
it knows how to instil respect.
Is never picked.
Rarely kicked over.
Its name unknown to most.
Its stance upright but angular,
its stem sinewy but dry.
Its colour scheme highly subdued
as befits something unknown:
At most a restrained alternation
between pinkish white and green.
But topmost: the family’s coat of arms,
as logical as Euclid,
as graceful as Japanese –
the sober luxury of the umbellate clusters:
the parasols.
No comments:
Post a Comment