Sången
Hvad är min sång?
Ett vattusprång,
Som qväller upp och snabbt förrinner;
Det stupar ned
I enslig led,
Der månen blek ur skyar brinner,
Och strålar strö
På vågens snö
Ett dämpadt ljus, som halft försvinner.
Af träd en krans
I silfverglans
Omkring min ådra tätt sig sluter;
Bland gran och tall
Min böljas svall
Sitt lif i tysta stunder njuter,
Och utan namn
I flodens famn
Till sist min svala våg sig gjuter.
Hvad mer, om kall
Jag nämnas skall:
Jag trott, att vågen bör så vara.
Hvad mer, hvad mer,
Om knappt man ser
Den väg de gömda flöden fara,
Blott på ditt tåg
Du stärkt, o våg,
En enda dufven blomma bara!
The song
The song I sing?
A sudden spring
That gushes up and flows off slickly;
It plunges deep,
A lonesome streak,
Where out of clouds the moon burns sickly,
And scatters rays
On snow-topped waves
A dullish light that fades quite quickly.
Of trees a wreath,
A silver sheath
Round my deep well now tightly squeezes;
Midst firs and pines
My swell reclines
Enjoying life in quiet friezes,
And nameless still
In river’s swill
My cooling, merging wave last eases.
What of this spate
Can I else state?
I’ve thought this was the wave’s true sweeping.
What else, since we
Now barely see
The course the hidden flows are keeping,
On your advance,
Wave, you’ve enhanced
No more than just one flower half-sleeping!
No comments:
Post a Comment