Varför står hägern så tryggt på poesins sockel
och kråkan så vaksam
framför fällan på sophögen?
Därför att hägern är doftblå på vingen
och har en flykt som konungar
efter att ha fiskat i stilla vatten
kråkan mera talrik
hackar sig fram bland kadavren.
Jag såg båda på nära håll
när de likartat knyckte på halsen och svalde
hägern något mera ormlikt än kråkan
som i den skrämda flykten ofta tappar sitt byte.
Nog har ni båda mitt bifall
nog ska vi tillsammans ingå i döden
där graderingarna förhoppningsvis upphör
och poesin äntligen blåser bort.
Why does the heron stand so securely on poetry’s pedestal
and the crow so vigilantly
before the trap on the rubbish tip?
Because the heron has powdered blue on its wings
and is majestic in flight
after having fished in still water
the crow more numerous
hacks its way forward among the corpses.
I saw both at close quarters
when they similarly jerked their neck and swallowed
the heron a bit more like a snake than the crow
which in scared flight often loses its prey.
Sure enough they both have my approval
sure enough we will enter into death together
where the gradations hopefully cease
and the poetry finally blows away.
No comments:
Post a Comment