Dan Andersson: 'Barndom'

 

Barndom

 

O, barndom, o gyllene drömmaretider,

Då världen var solljus och hoppfull och god!

Hur ofta när ensam och tröstlös jag lider

Jag dricker mig glömska ur minnenas flod.

Då lever jag saligt i drömmarnas rike,

Med borgar och slott och all världenens glans,

Där varje kamrat är min bror och min like

Och nymferna tråda sin ystraste dans.

 

Där finns för min lycka ej stängande hinder,

Ej bommar som spärra för frihetens färd. -

Vad mera om nuet med villkor mig binder?

Jag lever som fordom i barndomens värld. -

Och trött vill jag stanna i hembygdens dalar,

Och sött vill jag sova på blommande ljung,

Och säll vill jag drömma om himmelens salar,

Där döden är dräpt och man evigt är ung.

 

O, låt mig när solen mot nedgången hastar

Få slumra en gång som i barndomens dar!

Så sjungen då, granar, så jublen då, trastar,

Ty nu är jag liten som fordom jag var. -

Jag lutar mitt pinade huvud mot stammen,

Och drömmer mig bort ifrån tvivel och strid.

Så susen då, björkar, ett viskande amen -

Så somnar jag in i evinnerlig frid.

 

 

Childhood

 

Oh childhood, for dreamers a golden time only,

A world that was sunlight and hopeful and good!

How often, in desolate anguish and lonely,

I drink deep from memories’ pain-lulling flood.

Then blissfully live in dreams’ realm without sequel

Where strongholds and castles and splendour entrance,

Where each single comrade’s my brother and equal

And slender nymphs weave their most spirited dance.

 

No obstacles hinder my joy from unwinding

No barriers see freedom’s path not unfold. –

Who cares if the present’s conditions seem binding

I’m living in childhood’s vast world as of old. –

And weary I’ll stay in my home valleys’ haven,

And sweetly I’ll sleep on the heather in flower,

In bliss I will dream of the great halls of heaven,

Where death has been slain and one’s youth knows no hour.

 

Oh, let me when sun to its setting soon rushes

Just slumber awhile as in childhood’s past days!

So loudly sing, pines, and rejoice, all you thrushes,

For once more I’m small, as a child again gaze. –

Against the tree’s trunk my distressed head inclining,

I drift off in dreams until doubt and strife cease.

So murmur amen, all you birches entwining –

Then I’ll fall asleep in an infinite peace.