Pär Lagerkvist: 'Uråldrig är den väg vår tanke följer'

 

Uråldrig är den väg vår tanke följer

 

Uråldrig är den väg vår tanke följer,

i urtidsdunkel sig dess början döljer,

i mänskohåla, som var djurs förut.

Medveten blev vår värld blott dels, till slut.

 

Hur än I himlar oss åt er invigen,

bakom oss ringlar alltid grottbjörnstigen

ur fuktig håla, fylld av multna ben,

utdöda släktens, våra egna sen.

 

Var dröm, var aning som vi helig kände

som djurisk lust i det förflutna brände,

var himmelsk väg att släcka själens törst

var djungelstig, var något annat först.

 

Ur urskogsdjupen upp mot ljus sig höjer

vår mänskoväg och uti rymder dröjer

där intet öga förr sig skådat kring.

Men blickens strålglans döljer dunkla ting.

 

För långt från komna öppnas salar höga,

mot himmelsk klarhet skådar djurets öga

och speglar andens värld, eteriskt tunn,

med innebörden i uråldrig brunn.

 

 

Primordial is the path our thoughts are bidden,

 

Primordial is the path our thoughts are bidden,

in primal dark its origins are hidden,

in human caves beasts lived in previously.

Our world but partly conscious, finally.

 

In vain oh heavens you initiate us,

always behind, the cave bear’s trail predates us

from dank, dark den with piles of mouldy bones

of former generations, soon our own.

 

Each dream, presentiment, which we judged holy,

in past times burned as brutish lusting only,

each heavenly path to slake our soul’s great thirst

was something else, a jungle path at first.

 

Our path up from primeval forests bears us

towards the light, in space it then prepares us

for realms to human eyes completely new.

Its radiance dark things though hides from view.

 

Each hall for those come far, doors open, blazes,

at heavenly clarity the beast’s eye gazes

reflects the spirit world, the thinnest shell,

its implications in an ancient well.