Monday, 30 September 2024

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942): 'Slut på sommarlovet'


 

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runt omkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

 


End of the summer holidays

This was the time our pockets all hung low
with fall-clipped fruit now smeared with streaks of clay.
This was the time the garden candles’ glow
lit up the crayfish dish with quivering ray.
It almost felt too cold to take a swim,
and cobwebs draped themselves round scrub and fern.
When too the last hay had been taken in,
the sky was chill and clear, the wind quite stern.

These were the days when grudgingly one weighed
each hour till summer’s quota had been filled.
This was the time when every hour displayed
an inner force that was to be distilled.
And yet at times one left all play behind
sought out a hill where it was good to lie
and with a ten-year-old’s dark-musing mind
observe the swallows’ flight and clouds file by. 

One evening, with the wooden houses burnished

a glowing crimson by the sun, one left –

holding the farewell gift that summer furnished,

a bag of Astrakhans, clasped to one’s chest.
One rode off to the station, tearful-eyed,
while crickets, drunk with joy, still chirped and squealed
their final summer notes on every side
from what were empty, cattle-trampled fields.

 

 

No comments:

Post a Comment