Jag skall stå upp och gå nu, skall gå till
Innisfree,
En liten stuga bygga, av flätat ris och
ler;
Ha nio rader bönor, en kupa med honungsbin,
I surr-fylld glänta bo ensam där.
Och fred där skall jag finna, en fred som
sjunker lätt,
Sjunker från morgonens slöjor till syrsans filande
brus,
Där skimrar midnatts mörker, middagens
violett,
Och kvällen med hämplingvingars sus.
Jag skall stå upp och gå nu, ty alltid dag
och natt
Sjöns vatten hör jag klucka när stranden
lätt berörs;
Även på bullrig gata, trottoaren grå och
matt,
I hjärtats innersta det hörs.
“I’m going to read my poems with great emphasis upon their rhythm,” says Yeats in the first segment, recorded in 1932, “and that may seem strange if you are not used to it. I remember the great English poet William Morris coming in a rage out of some lecture hall, where somebody had recited a passage out of his Sigurd the Volsung. ‘It gave me a devil of a lot of trouble,’ said Morris, ‘to get that thing into verse!’ It gave me a devil of a lot of trouble to get into verse the poems that I am going to read, and that is why I will not read them as if they were prose.”
ReplyDeleteAny attempt to translate this poem should bear Yeats' remarks in mind.