I
will arise and go now, and go to Innisfree,
And
a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine
bean rows will I have there, a hive for the honey bee,
And
live alone in the bee-loud glade.
And
I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping
from the veils of the morning to where the cricket sings;
There
midnight’s all a-glimmer, and noon a purple glow,
And
evening full of the linnet’s wings.
I
will arise and go now, for always night and day
I
hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While
I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I
hear it in the deep heart’s core.
Jag
skall stå upp och gå nu, skall gå till Innisfree,
En
liten stuga bygga, av flätat ris och ler;
Ha
nio rader bönor, en kupa med honungsbin,
I
surr-fylld glänta bo ensam där.
Och
fred där skall jag finna, en fred som sjunker lätt,
Sjunker
från morgonens slöjor till syrsans filande brus,
Där
skimrar midnatts mörker, middagens violett,
Och
kvällen med hämplingvingars sus.
Jag
skall stå upp och gå nu, ty alltid dag och natt
Sjöns
vatten hör jag klucka när stranden lätt berörs;
Även
på bullrig gata, trottoaren grå och matt,
I
hjärtats innersta det hörs.
Jeg
skal stå op og gå nu, skal gå til Innisfree,
En
enkel hytte bygge, af flettet ris og ler;
Ni
rækker bønner ha’ mig, en stade til honningbien,
I
surr-fyldt lysning bo ensom dér.
Og
fred dér skal jeg finde, en fred der daler let,
Daler
fra tilsløret morgen til græshoppens skurrende brus,
Fornemme
midnatsglimten, middagens violet,
Og
torniriskvingens aftensus.
Jeg
skal stå op og gå nu, for altid dag og nat
Hører
jeg søens klukken, når vandet stranden når;
Endog
på byens gade, på fortov gråt og mat,
I
hjertets inderste det slår.