Dan Andersson: 'Tiggarn från Luossa'

tiggarn från luossa

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,

och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,

om de vilda havens vila har jag drömt.

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,

där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

the beggar from luossa

Round the beggar from Luossa people sat in one great ring,

and around the campfire listened to his song.

And of roaming tramps and roadmen on their travels he did sing

and of his endless longing also, all night long:

“Something’s there way past the mountains, way past songs and way past flowers,

something’s there way past the stars, way past the fervour of my heart.

Listen – something whispers, tempts and begs me all my mortal hours:

Come to us, for life on earth and your own realm are worlds apart.

I have listened to the soft-plashing waves against the shore

I have dreamt of rest that’s found in wild-tossed seas.

In my mind I’ve also hastened to the lands lost in lore,

where the dearest that we knew has no reprise.

To a wild and endless longing we are born of pallid mothers

out of sore afflictions’ birth-throes our first wail of woe did swell.

We were strewn on plains and hills to lark and play with one another,

and played elk and lion, butterfly, played beggar, god as well.

If I sat beside her silently, our hearts together grown,

she whose loving hands took care of our dear nest,

I would hear my heart call out what you possess is not your own,

and my spirit led me elsewhere to find rest.

What I love lies hidden from me, far beyond and even farther,

and my own true path is lofty and high-flown.

And I’m tempted in this clamour just to pray to God the Father:

‘Take all earth away, I wish to have what no one, no one owns!’

Brother, follow me past mountains, with cool streams of silent water,

where the ocean slowly falls asleep, encircling peaks in view.

Somewhere far beyond the heavens is my home, there I’ve my mother,

in the midst of gold-sprayed mists clad in a mantle rose in hue.

May the black, salt waters cool cheeks flushed with fever’s agitation,

may we have life at great distance ere the morning’s wide awake!

I was never of this world, have suffered endless tribulation

for my restlessness, unfaithfulness and for my fierce love’s sake.

On a shell-strewn sea-shore stands somewhere a tall rose-laden portal,

where the mouldered wrecks of ships and tired men rest both long and well.

No high singing’s ever heard, no fiddle’s echo more than mortal

’neath the vault where children ever young and bathed in bliss do dwell.”

Thorstein Bergman, Dan Andersson (on Spotify, track 9)