Wednesday, 29 May 2019

Werner Aspenström's last poem: 'Kära Ekorre'

kära ekorre

‘Han som skuggar sig med sin egen svans.’
Du vet att jag med tafatta rader hyllat dig.
Nu vill jag be dig om en sak, ett lån.
Som borgen kan jag erbjuda en hasselbuske,
högre och vidsträcktare än Yggdrasil.
Tillsammans med min hustru satt jag på en bänk
vid Klara sjö.
Tyst gled på detta vatten som inte skapats av människa
en ljusblå kanot som skapats av människa.
Mannen i kanoten lade upp paddeln och lät farkosten
smyga sig fram mot utloppet,
där den förvandlades till en luftfarkost
som lyfte sig över Stadshuset, Slottet, hela staden,
bort mot den väldiga hasselbusken, där du
kunde kajka omkringoch plocka nötter till vintern.
Ty icke upphör vintrarna.
Får jag låna din svans några dagar
för att skugga mig mot mörkret?

Kära Ekorre?


dear squirrel

‘He who shades himself with his own tail.’
You know that in paltry lines I have paid tribute to you.
Now I would like to ask you for something, a loan.
As security I can offer you a hazel bush,
taller and more wide-spreading than Yggdrasil.
Along with my wife I was sitting on a bench by Klara lake.
Silently over this expanse of water not created by man
there glided a light-blue canoe created by man.
The man in the canoe laid aside his paddle and let the craft
slide slowly towards the outlet
where it was transformed into an aircraft
that rose up above the City Hall, the Palace, the whole city,
away towards the huge hazel bush, where you
could just drift around and gather nuts for the winter.
For the winters do not cease.
May I borrow your tail for a few days
to shade myself from the dark?

Dear Squirrel?


No comments:

Post a Comment