Dan Andersson: 'En gammal kolare'

 

En gammal kolare

 

Min lyktas ljus går flämtande

för min tunga, klumpiga fot –

jag är en förlupen människa,

som lever bland jord och sot.

Jag är gammal - jag fyllde sjuttio

en mödans rökiga natt,

när i ångande dunst över skogarna

fullmånen gulröd satt.

 

Min väg går ensam och trevande

över Rammbergets nattmörka mur

medan stjärnorna lysa flämtande

all markens hungriga djur.

Jag är bunden fast vid det sotiga

av svältens och trasornas lag,

och mil och mil bort i skogarna

hundrade vandra som jag.

 

Det är som ett ändlöst vandrande

på en fattig och frusen hed –

vi skaptes nog en av tiderna när

Herren var trött och vred.

Tills vi dö gå vi alla undrande

över kölden i liv och död –

om det gives en himlens salighet

bortom livets salt och bröd...

 

An old charcoal burner

 

My faint lamp’s light goes flickering

at my heavy, cumbersome foot –

I’m just a stray, a wayward thing

that lives amongst earth and soot..

I am old – I reached three score and ten

on a smoky night of distress,

with mists of steam above forests dark and

the full moon in ochre dress.

 

My lonely path is dithering

across Rammberget’s night-black wall

while the twinkling stars light flickering

gaunt beasts of the field one and all.*

I’m bound hand and foot by a life in soot

by hunger and poverty’s law,

and mile upon mile in forests wild

like me there are hundreds more.

 

It is like some endless wandering

on a frozen heath hard as slate –

we’re maybe created at some point when

God was just tired and irate. 

Till we die we’re all of us wondering

at the cold we feel, live or dead –

and if there is heavenly bliss in store

beyond this life’s salt and bread…

 

*Hesekiel 31:5-7,Ezekiel 31:5-7 SV1917;NIV;KJV ... - 

Under its branches all the beasts of the field brought forth their young; ... födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde allahanda stora folk.