CONSOLATIO VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST
DAT ZlJN VOET ZOU WORDEN AFGEZET
Broer, ik ben vandaag met allebei je dochters
op het wad geweest. Daar moest ik denken aan
je voet. Niet dat ik namens jou van wat dan ook
afscheid nemen kan, dat besef ik heel goed -
zelfs niet van de onuitputtelijke dikke
dode dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters,
ons vertraden. Je weet als geen ander
hoe het was in haar enkeldiepe vet,
hoe onder het slik je zolen raspten langs
kokkels en mossels, hoe het tussen je tenen
zich perste als de natste klei door een knuist.
We zijn gegaan tot de geul waar jij als kind
het fanatiekst de mossels van hun banken ritste
en in de emmer smeet. De wind suisde om
de oren van je dochters en nam hun stemmen mee.
We draaiden ons om. Ik zag het meteen -
we stonden in de zee gegrift zoals wij stonden
aan het eind van elk een eigen voetafdrukkenrij,
en staan wij op de Postweg weer, wordt alles
uitgewist en een met eens jouw laatste rij.
CONSOLATIO FOR MY BROTHER, WHO FEARED
HIS FOOT WOULD HAVE TO BE AMPUTATED
Brother, today I’ve been with both your daughters
on the mud flats. Out there, I found myself thinking
about your foot. Not that, on your behalf, I can take
my leave of anything, I realise that perfectly well -
not even of the dead lady, limitlessly fat,
in which we, barefoot Lilliputians, used
to stroll. You know better than anyone
how it felt in her ankle-deep lard,
how beneath the ooze your soles would rasp along
cockles and mussels, how between your toes it would
squeeze like the squelchiest clay through a fist.
We went as far as the channel where, as a child, you were
the most fanatic at whisking mussels off their banks and
flinging them into the bucket. The wind roared round
your daughters’ ears and carried off their voices.
We turned back. All at once I saw it -
we stood there etched in the sea, each of us standing
at the end of our own row of footprints,
and, back once more on the Postweg, everything becomes
erased and mingles with your still untaken final row.
CONSOLATIO FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE
AT FODEN MÅTTE AMPUTERES
Bror, i dag har jeg været med begge dine døtre
ude på slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på
din fod. Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked
med noget som helst, det ved jeg da godt -
ikke engang med den døde, tykke,
uendelige dame hvor vi, barfodede lilliputter,
plejede at slentre. Som ingen anden ved du
hvordan det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt,
hvordan dine såler kradsede under slammen langs
blåmuslinger og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig
mellem tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve.
Vi gik indtil renden hvor du som barn
så fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker
og smed dem i spanden. Vinden susede omkring
ørene på dine døtre og førte deres stemmer med sig.
Vi vendte om. Straks så jeg det
- vi stod ætsede ind i havet, hver af os stod
for enden af sin egen fodsporsrække,
og, tilbage på Postvejen, viskes alt
ud og bliver til ét med din endnu ventende sidste række.
CONSOLATIO FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE
ATT FÅ FOTEN AMPUTERAD
Bror, idag gick jag med dina båda döttrar
ute i lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på
din fot. Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked
ifrån någonting alls, det vet jag mycket väl
– inte ens ifrån den döda, tjocka,
oändliga damen där vi, barfota lilleputtar,
brukade ströva. Som ingen annan vet du
hur det kändes att vara ankeldjupt i hennes fett,
hur dina sulor raspade under gyttjan längs
blåmusslor och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan
dina tår som den blötaste lera genom en knytnäve.
Vi gick ända till rännan där du som barn
så fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar
och slängde dem i hinken. Vinden susade kring
dina döttrars öron och förde bort deras röster.
Vi vände om. Med detsamma såg jag det -
vi stod etsade i havet, var och en stod
vid slutet av sin egen följd av fotspår,
och, tillbaka på Postvägen, suddas
allt ut och förenar sig med din ännu förestående sista följd.
No comments:
Post a Comment