Olof von Dalin: 'Skatan sitter på kyrkotorn'

 

Skatan sitter på kyrkotorn,

och gåsen läggs i en gryta;

och den som har sitt hjärtekorn,

behöver därmed ej skryta.

 

Lilla vän, kom tag i ring

och dansa golvet i splitter!

Gör inte narr av hjärtesting:

jag känner bäst var det sitter.

 

Hiss upp segel, nu ha vi vind,

jag vågar alltid på skutan!

Var tar sin, så tar jag min,

och stackare den som blir utan!

 

Havet svallar och skeppet far

från Göteborg till Kina;

och den sin vän i tankar har

kan inte rasa och flina.

 

Fågeln sjunger i grönan lund,

och kvisten börjar att bära.

Jag tänker på var rolig stund

som jag lär få med min kära!

 

Sätt dig neder i bara snön,

så fryser du ej om pannan!

Och om min ängel ej vore skön,

så tog jag säkert en annan.

 

 

Ditty

 

On the church-tower the magpie sits,

The goose is laid in a skillet:

And he whose heart’s corn snugly fits

Does not out loud have to trill it.

 

Come, dear one, and join the ring,

And dance the floor into shivers:

Don’t jest about the heart’s sharp sting:

For I know best where it quivers.

 

Hoist the canvas, the wind is fine,

When sailing I am in clover:

Each takes his own, so I take mine,

And hard luck if you’re left over.

 

Feel the swell that the good ship bears

From Gothenburg and to China:

He whose friend in his thoughts aye wears

Through hardships will always find her.

 

Birds now sing in the light-green bower,

and leafing branches give cover:

I think of every quiet hour

That I will spend with my lover!

 

Sit you down in the cold snow there,

Your brow you’ll save then from freezing:

And if my angel were less than fair,

I’d find some other more pleasing.