Sophia Elisabet Brenner (1659-1730) 'MJn Wän'

 

SONNET

Til sin kiäre Man Assessoren Herr

ELIAS BRENNER,

Upå den första Januarii Anno 1691

 

 

MJn Wän! jag skulle wäl på Nyårs gåfwor täncka

Så framt förmågan/ lik som willian wore god/

Och medellößhet ei för mig i wägen stod/

Då sökte jag med flit dig något nytt at skäncka/

Dock wil jag deremot min håg på håfwor läncka/

Som icke stå til fahls i hwarie köpmans bod

Och qwinnor fordomdagz sig litet påförstod/

Jag wil i netta Rim et dußin radar/ jäncka.

Jag tror at sådan skänck dig lärer bäst behaga/

Den jag ock ingen an har ensam kåstat på/

Du kanst hwad borgat är på intet sätt fördraga/

Wi stämmom öfwerens jag säjer lika så

Man lär och aldrig mig ur sinnet kunna taga

At länte fiädrar/ hälst åt Swanar illa stå.

 

Ho rätt besinna wil hwart hän sig tiden smyger

Den achte grant upå wårt nybegynte år/

Det grånar mer en brått/ som snö och frost betyger/

Det åldras medan än deß födzle dag påstår.

Det börjar först i dag/ och bådar oß wår ända/

Som bäst wi samkom år/ bli wåra dagar få/

Gud ewig gode Gud/ hwars år ei återwända/

Hielp at wi oß i tid från werlden kunde slå!

Lär oß betrachta wäl hur korta wåra timar/

Och at hwart ögnableck oß skyndar til wårt mål/

Betäncka/ huru slätt sig dock tilsammans rimar/

Wårt Lif är skiört som glaß och tidsens tand af stål.

 

 

 

SONNET

To her dear Husband  Deputy Judge

ELIAS BRENNER,

Upon the first day of January Anno 1691

 

 

My Friend! I ought of course on New Year gifts be musing

To the extent my powers/ likewise my will were good/

And had not lack of means for this in my way stood/

Then keenly I would seek and something new be choosing/

Instead my thoughts are fixed on bounties in full ration/

Which are not found on sale in every grocer’s stall

And which by women once were scarcely grasped at all/

I will in well-turned rhymes a dozen lines/ now fashion/

I think that such a gift to you will give most pleasure/

Which I alone and no one else have laboured on/

For secondhand things you find irksome beyond measure/

And I think likewise and with you agree thereon

Nor will I e’er relinquish the idea I treasure

That borrowed feathers/ least of all befit a Swan.

 

Whoever would reflect on where time’s always stealing

Should note most carefully our newly started year/

It greys so fast/ as snow and frost are both revealing/

It ages even while its birth-day is still here.

It first begins today/ and yet our end presages

The more we gather years/ the fewer are our days/

Eternal God most true/ no year turns back the pages/

Help us in time to avert from this fair world our gaze!

Teach us to well observe how short is our life’s season/

How our approaching end each instant makes us feel/

To see in all combined there is both rhyme and reason/

Our life is frail as glass and time’s cogged wheel of steel.