Gunnar Ekelöf: 'Eufori'

 

Eufori

 

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

 

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Och lågan stiger… Det är som om blommorna trängde sig närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

 

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.

 

Euphoria

 

You sit in the garden alone with your notebook, an

open sandwich, hip flask and pipe.

It is night but so calm that the candle burns without fluttering

spreads a reflection across the table of rough planks

and gleams in bottle and glass.

 

You take a swig, a bite, you stuff and light your pipe.

You write a line or two and take a pause and consider

the streak of evening flush advancing towards the flush of morning,

the sea of cow parsley, a foaming green-white in the summer night’s darkness,

not a butterfly around the candle but choruses of mosquitoes in the oak,

the leaves so still against the sky… And the asp rustling in the calm:

All of nature strong with love and death around you.

 

As if it were the last evening before a long, long journey:

One has one’s ticket in one’s pocket and everything’s finally packed.

And one can sit there and feel the nearness of distant lands,

feel how everything is in everything, its end and beginning all in one,

feel that here and now are both one’s departure and homecoming,

feel how death and life are strong as wine within one!

 

Yes, to be one with the night, one with myself, with the candle flame

that looks me calmly in the eye, inscrutably and calmly,

one with the asp that quivers and whispers,

one with the hosts of flowers that lean out of the darkness and listen

to something I was just about to say but which never got past my lips,

something I would not betray even if I could.

And that all purls within me from purest happiness!

 

And the flame rises… It is as if the flowers pressed closer,

closer and closer to the candle in shimmering rainbow points.

The asp trembles and flickers, the evening flush advances

and that was inexpressible and distant is inexpressible and near.

 

I sing of the only thing which reconciles,

the only practical thing, for one and all alike.