Karin Boye: 'Jag vill möta...'

 

Jag vill möta...

 

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram –

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

 

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld

 

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

 

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

 

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

 

 

I would meet…

 

Upright, armed, encased in armour

I strode out –

though with chain-mail forged of shame and

fearful doubt.

 

I would cast aside my weapons,

sword and shield.

All the outer hostile husk that

kept me chilled.

 

I have seen the dry seeds at long

last unfurl.

I have seen the light-green leaves as

they uncurl.

 

Tender life has force with which no

iron contends,

surfacing from earth’s deep heart with

no defence.

 

Where I froze in winter wastes dawn

springs afresh.

I would meet life’s mighty forces

weaponless.