Erik Johan Stagnelius (1793-1823) 'Grymt verklighetens band mig trycka'

 

Grymt verklighetens hårda band mig trycka, 

av törnet blott en efterskörd jag samlar 

på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar 

var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

 

Allena stödd vid tålamodets krycka 

jag i en vild, en nattfull öken famlar, 

och i mitt spår den tunga kedjan skramlar 

vars länkar döden blott kan sönderrycka. 

 

Dock tröstar mig den himlaburna sången, 

från himlens borg en rosenkransad ängel. 

I gyllne flykt han sig till jorden svingar.

 

Milt han mig vidrör med sin liljestängel. 

Strax falla kopparkedjorna av fången 

och vingen höjs, och silverrösten klingar.

 

 

 

Cruelly reality’s hard bands me gall,

I merely gather wild-rose gleanings left

on pleasure’s field, am of all joys bereft,

all dreams of bliss, that like a card-house fall.

 

Solely upheld by patience’s firm crutch

I stumble through a desert waste and black,

my heavy clanking chain scores deep my track

and death alone can free me from its clutch.

 

I’m soothed though by a song from far beyond –

a rose-wreathed angel leaving heaven’s throne.

In golden flight to earth he now descends.

 

Mildly I’m touched now by his lily-wand.

The prisoner’s copper chains from him are thrown,

the wing is raised, the silver voice ascends.