LXXXIX: I Sonett
En evig oro själen mystiskt plågar
Så länge än för grusets fröjd hon brinner
Och för Äonen, som dess jordlif spinner,
Af suckar ammad offerelden lågar.
Men knappt hon sansas och försaka vågar
Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner,
Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner,
Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.
Med Guds tillsamman flyter hennes vilja
Och får i arf hans rikes herrligheter
För Jordens låga rosor och metaller.
Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja
Den höga från sin lott i himlens eter
Och aldrig gudalifvets blomma faller.
LXXXIX: I Sonnet
Eternal unrest strange the soul dismays
The while she still for dust’s dry joys is burning
And for the Eon life on earth keeps turning
Sigh-fuelled the sacrificial fire’s ablaze.
No sooner though she grasps and dares forsake
A fictive good, whose mirage starves when fasting,
Than she shall gain what’s true and everlasting,
That which heart’s hidden thirst has longed to slake.
Her will with God’s shall coalesce for ever
And she inherit all his realm’s resplendence
Instead of Earth’s poor roses and base metals.
For neither Time nor Space nor Powers can sever
The high one from her heavenly attendance
And life divine’s flower never sheds its petals.
LXXXIX: II Sonett
Ej något mättar själens eldbegär
Af allt hvad Tidens grymma makter skänka.
För hennes blickar andra kronor blänka,
Ett annat mål bestämdt för henne är.
Hvad henne ljuft med känslor fylla plär,
I milda glädjedrömmar henne sänka,
Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka,
Ett dödligt öga det ej skåda lär.
Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken.
Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick
Högt öfver vintergatans ljusa töcken.
O! att hon snabba dufvovingar fick!
Nog vet hon arken dit hon flyga ville
Ur flodens svall, i forna syskons gille.
LXXXIX: II Sonett
There’s nothing stills soul’s ravenous desire
Of all that Time’s cruel powers would seem to proffer.
For in her gaze are other crowns on offer,
Another goal for which she shall aspire.
What her with sweet delight can often fill,
Cause her to sink into soft dreams of pleasure,
No earthly mind conceivably can measure,
No mortal eye can learn to see at will.
A wild beasts’ home, a desert, is this world.
With cross as shelter, gladly she can spy
High beyond cloud mists of the milky way.
Oh, if she swift dove’s wings could now unfurl!
She knows full well the ark to which she’d fly
From this flood’s swell, to where her siblings stay.
No comments:
Post a Comment