Nordenflycht, H. C.: 'Öfver en hyacint'

 

Öfver en hyacint

Til---

 

Du rara ört som ej din like

I färg, i glans, i täckhet har,

Bland all din slägt i Floras rike

Din fägring mäst mit öga drar: 

På dina blad Naturen spelar,

I konst, i prakt hon yttrar sig,

Den fina balsam-lukt du delar,

Förnöjer och förtjusar mig.

 

Med trogen omsorg jag dig skiöter,

En lindrig luft du andas får,

En häftig ihl dig aldrig möter,

För heta, köld du säker står.

Et lifligt väder på dig fläktar,

Som tränger genom blad och knopp

Och när af värma du försmäktar

En kylig flod dig friskar opp.

 

Men liksom du min hydda pryder

Och dig i all din täckhet ter,

En grym förvandlings lag du lyder

Du vissnar, dör och fins ej mer.

Du hastigt all min möda glömmer

Och ledsnar vid min ömma vård,

Bland ringa stoft din fägring gömmer,

Du är ju otacksam och hård?

 

Men skall jag på en blomma klandra,

Det veka väsen klaga an,

Dess öde är at sig förandra, 

Hon måste vara som hon kan.

Hon är et gräs, hon skal förfalna,

Jag intet agg til henne bär.

Så ser jag ock dit hierta kallna

Det måste vara som det är.

 

 

Concerning a hyacinth

To – – –

 

You wondrous plant whose match in colour,

In sheen, allure I nowhere see,

In Flora’s realm I find no other

Whose beauty so enraptures me:

Your petals Nature is suffusing,

In art, in splendour sets alight;

A subtle balsam-scent diffusing,

You bring me pleasure and delight.

 

My tender care shall never fail you,

You get to breathe a milder air,

No sudden squall shall e’er assail you,

No heat and cold shall you impair.

A gentle breeze shall worries banish,

And infiltrate your every pore,

And when from warmth you greatly languish

A cooling tide shall you restore.

 

But when at last, all blooms displaying,

You grace my hut in full allure,

The cruel law of change obeying,

You fade and die and are no more.

You soon forget my pleasant duty,

And tire of all my watchful guard,

Conceal in meagre dust your beauty,

Are you ungrateful, then, and hard?

 

But shall I censure this poor flower,

Accuse a being frail as she,

Whose lot’s to alter by the hour,

She has to be what she must be.

She is as grass, she has to perish,

I bear no grudge because of this.

And cold grows too a heart I cherish

It has to be the way it is.