Kolvaktaren
Tåligt, manligt vakande,
kärlig sömn försakande
vakt vid kolen satt.
Spröda, hårda händerna
röra lamt i bränderna,
som gnistrande och glödande,
av röda flammor flödande,
ge ljus åt snårens natt.
Röken kväljer kvävande,
nät av ångor vävande,
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande,
knäppande och ringande,
i höga svarta hoparna
vid askbeströdda groparna
emellan frusna trän.
Långa äro stunderna
långt i ödelunderna,
mil från folk och hus.
Rävarna gå jagande,
skallen gnälla klagande
som hungergråt från skogarna
och hagarna och slogarna
och frusna hedars grus.
Glatt från gula lågorna
flyta värmevågorna
mot mitt breda bröst.
Flammorna gå lekande
skänka kärligt smekande
värme åt en frysande
och med glädje lysande
sken till ögontröst.
Snart är morgon gryende,
då gå jättar flyende
ned till Hanga hed.
Där är lugnt bland enarna,
där är bon i stenarna
där bli trollen räddade,
i djupa gömslen bäddade,
vid aldrig vandrad led.
The charcoal-burner
Patient figure waking, the
longed-for sleep forsaking, the
charcoal burner sat.
Hands now gnarled and furrowing
in his fires are burrowing
which glittering and glimmering
with red flames gently shimmering
give light where scrub is mat.
Choking smoke asphyxiates,
net of vapours enervates,
burns and makes one wheeze.
Charcoal cools down clinklingly
Ringingly and chinkingly,
to mighty stacks that skywards rise
by pits where ashes pulverise
among the frozen trees.
Hours are slow, disconsolate,
in far groves so desolate,
miles from neighbours’ doors.
Foxes hunt rapaciously
skulls complain insatiably
like hunger’s tears from forestland
and bog-hayfields and pastureland
and gravel from icy moors.
Waves of warmth flow smooth and free,
leave the bright blaze, soothingly
calm my aching breast.
See the flames leap playfully
offer gently, gracefully
warmth to one who’s freezing there
and a gleam so pleasing where
eyes have been hard-pressed.
Soon will come the break of day
when the giants all fly away
down to Hanga moor.
Junipers stand calm and straight,
nests among the stones await,
where the trolls are saved from dread,
in deep hiding put to bed
near paths ne’er roamed before.