Lars Gustafsson: 'För den som är på isens undersida...'

 

Sonett XXVII

 

För den som är på isens undersida

ser själva isen ut som något vitt

och vindbrunnar och öppningar där fritt

vatten ännu rör sig, syns, såvida

 

det ännu finns ett dagsljus, som vida

mörka fält. Och bara den som vet att mitt

i mörkret finns en utväg, att vitt

betyder mörker (så kan is förvrida

 

den bild av villkoren som ögat gör sig)

och vet att simma, mot sin instinkt, bort

från ljuset, mot det mörka, ser dag igen.

 

Det finns, så snart en liten vana rör sig,

ett ord förändrar mening, en chans, en kort,

att någon hittar ut. Att han ser dag igen.

 

 

Sonnet XXVII

 

To one below the surface of the ice

the ice itself looks as if something white

and openings and wind wells where still quite

open water moves, look, if there’s a slice

 

of daylight left, as if expanses fraught

with darkness. And only he who knows aright

an exit lies in what is dark, that white

means darkness (that ice can so distort

 

conditions as they’re pictured by the eye)

and who, against his instinct, swims away

from light towards the dark sees day again.

 

There is, once a small habit stirs, or by

a word that changes meaning, a chance, though stray,

of someone getting out. That he sees day again.